© 1997 Y. Phung

Sten Christoffer Columbus galna idéer

Året var 1974 i Sverige.

Sten Christoffer Columbus satt hemma i sitt nystädade rum och tänkte tillbaka på sin släkt. Han var nämligen ättling till den berömde Christoffer Columbus, ni vet han som skulle segla till Indien men av misstag landade på Amerika istället.

Sten Christoffer Columbus drömde om att själv bli känd och därför beslutade han sig för att själv pröva lyckan på havet.

Men den drömmen kommer nog att dröja en tid innan han ens fått tag på en båt ens. Därför beslutade han sig för att fråga sin 78-årige farfar om några tips på fartyg han kan hyra för dem pengar han har kvar sedan han gått i konkurs med den gamla skoaffär som han ärvt av sin far. Jag kan minnas hur mycket han "ehade" när han skulle fråga och det är inte alltid lätt att vara kompis med Sten du, och det vågar jag sätta mina stövlar på. Sten klampade helt enkelt ner till bottenvåning av huset där hans gamle farfar satt och läste morgontidningen. Han försökte först slita med mig ut till honom men jag vägrade självklart; det var ju för sjuttsingen inte mina affärer det handlade om ens. Jag stod kvar vid trappan och såg på. Det skulle verkligen bli roligt att se hur dumbomen skulle formulera sin fråga med sina "eh" och "öh".

"Eh… farfar..." började Sten försiktigt.

Hans farfar mumlade något innan tittade upp ur tidningen.

"Ja, vad vill du, Sten?" sade han frågande. "Säg det snabbt jag är upptagen."

Sten kunde bara stamma fram "Eh... eh..." och hans farfar började bli irriterad. Faktum är att Sten alltid stammar när han har något att be om.

"Men vad är det du vill säga Sten?" snäste farfadern. "Eller har du inget att säga alls?"

"Jo, eh..." svarade Sten. "det är så här att... eh... jag vill fråga dig om en sak…

"Men säg det då!" snäste farfadern. "Jag har inte hela dagen på mig. Du ser väl att jag läser? Är det om pengar nu igen?"

"Nej då." svarade Sten.

"Men vad är det om då?"

"Eh... det är så här att Favri och Hans och alla andra får vara ute och resa... och du minns väl att far sagt att man måste våga göra saker om man vill bli något-"

"Hoppa över struntpratet!" svarade farfadern. "Vad är det du är ute efter?"

"Jo, eh... eh... eh..."

"Kläm fram med det nu, jag har inte tid!"

"Eh, det är så här att jag vill också försöka åka till sjöss och kanske bli känd och upptäcka nya länder..."

"Glöm det, Sten!" svarade hans farfar. "Världen är så gott som helt upptäckt och det som blir över är inte lätt att upptäcka. Du vet snarast hur man seglar en fiskebåt rätt och du drömmer redan så stort? Jag har inga båtar att ge dig efter att du tuttat eld på min båtfirma för tre år sedan!"

"Farfar, du behöver inte bli så arg." svarade Sten lugnande. "Jag vill bara fråga om Farfar visste om det var några andra som hyrde ut skepp eller båtar till ett bra pris?"

"Jag vet nog vad du tänker." svarade farfadern. "Men det kan du glömma, för det där lilla som du äger räcker inte ens till den skruttigaste båten i hela Skandinavien!"

"Kan farfar inte sluta med att hela tiden påminna mig om det där!" sade Sten,

"Ja ja ja!" svarade farfadern tjatigt. "Men hur som helst; jag kan inte hjälpa dig!"

Sten fnös.

"Då får jag väl lösa mina problem själv då!" sade han trotsigt och gick ut ur vardagsrummet.

Jag känner Sten, han ger sig inte så lätt...

... men jag hade inte räknat med att han skulle vara så envis att han till och med skulle gå till skroten för att leta skräp åt sin egen hemgjorda båt!

Jag själv var följde med honom dit, eftersom han fortfarande var skyldig mig ett par nya skor, och ångrade verkligen att jag lät mig övertalas. Den händelsen sitter kvart i mitt huvud än idag!

"Favrijatte, du som är min bästa vän, du förstår ju till och med mig sämre än farfar." sade Sten.

Jag suckade.

"Vad är det för vits med att hela tiden gå emot din farfars ord hela tiden?" frågade jag trött. "Kom du inte ihåg den gången då du ville bygga ett träd hus i trädgården? Du kom väl ihåg att din farfar hade sagt att blixten kunde slå ner där när som helst? Och du kom väl ihåg att precis dagen efter så slog blixten ner där så att trädet klövs på mitten!"

Sten tog sig om pannan.

"Favrijatte, du vet inte det där." svarade han. "Farfar vill hela tiden säga att havet och resor inte är något för mig. Jag hatar att säga det men Farfar vill alltid sänka mina planer till havets botten! Jag vill inte stanna kvar i staden hela livet!"

"Kan du inte lyssna på din farfar en enda gång? Du vet att din farfar vill dig väl. Och jag hoppas att du noga vet att du är sjösjuk!"

"Eh... nä nu snackar vi inte farfar. Kolla, tror du den här plankan håller?

"Nej, du försök inte-!"

"Eh... Tror du dom här spikarna går att spika med?"

Vi återvände sedan till Stens snickarverkstad

Okej det skulle föreställa en snickarverkstad då! Allt skräpet som han plockat med sig från skoten och soptippen var jobbigt att släpa tillbaka. Hans snickarverkstad såg mer ut som en gammal vedbod som skulle ha blåst ned av vilken bris som helst.

Sten plockade fram sina ritningar, som han redan gjort vid femåråldern, och började bygga. Jag såg på en stund men han övertalade mig sedan till att hjälpa honom med han tokigheter. Man får väl vara nöjd med att han slutat prata persilja när han väl kommit igång med bygget, och det gör han snabbt ska du veta.

För det mesta räckte jag honom verktygen, men han har inte en komplett samling av de vanligaste byggredskapen så det var inte mycket jag behövde hjälpa till med. Det kunde även sluta med bråk när idioten kommer med korkade idéer.

"Hörru Favrijatte! Ge mig hammaren!" sade Sten.

"Visst," svarade jag, "men det går inte."

"Va?"

"Du har ingen!"

"Hrmpf! Ge mig en medelstor sten då!"

"Jaha," tänkte jag då, "Okej, här har du! Ta emot!"

Jag är bättre på att fiska på havet än kasta prick, det är jag säker på.

"Auoch!" utropade Sten. "Du kan väl kasta lite bättre va? Den träffade nästan mig i ansiktet!

"Vadå?" svarade jag då. "Det är väl du som inte vet hur man tar emot va?"

"Och det ska, du säja va?" sade Sten. "Det enda du vet om snickeri är att man använder trä, din träskalle!

Rätt som det var så hade grälet börjat och när grälet väl hade började gå gick det bara vidare.

"Du då!" sade jag. "Du vet ju inte ens hur man kastar ut näten när man fiskar! Även om du klarar av det så får du ett tomt nät när du drar upp det! Och det nätet blir nog precis lika tomt som din skalle!"

"Vill ha bråk eller?"

"Men ojdå, Sten tänker slå mig! Nu blir jag verkligen rädd!"

Jag minns inte mer vad vi sade till varandra. Jag vet bara att allt utvecklades till ett slagsmål mellan oss. Som tur var kom Stens farfar ut och stoppade oss innan Sten hann slå ihjäl mig med verktygslådan. Jag är nämligen ingen haj på att slåss, jag är bättre på att springa iväg från strider.

"Vad är det ni sysslar med ungar!" röt Sten farfar då han särat oss. "Sluta bråka genast!"

"Han började!" sade Sten och pekade på mig.

"Vadå jag?" svarade jag och höll mig om vänster arm, där Sten drämt till med verktygslådan. "Var det mitt fel bara för att du inte hade någon hammare och bad mig ge dig en sten istället?"

"Du sa ju det själv! Jag sa ge! Inte kasta! Kolla, det är svullet på handen! Du försökte ju mörda mig!"

"Jag sa till dig att ta emot!"

"Du måste ju inte kasta den!"

Vi började åter gräla men Sten farfar ryckte åter in.

"Sluta gräla nu!" sade han strängt. "Jag vet inte vad ni håller på med! Men vad handlar det om? Hammare eller vad?"

Sten uppmanade mig att håll tyst, men jag talade om som det var. Sten förtjänar skäll.

"Sten Christoffer Columbus bygger en båt av ruttna plankor och rostiga spikar från skroten!"

"En vad?" utropade farfadern.

"Den där blåsta idioten tänker bli känd genom att upptäcka nya land!"

Farfadern tittade sträng på Sten.

"Har jag inte sagt åt dig att lägga ner den idén!"

"Men farfar..." försökte Sten.

"Inga men! Be om ursäkt och följ med mig in! Begrips!"

"F'låt då." muttrade Sten.

"Ursäkta." svarade jag beskt.

"Kom nu Sten!" fräste Stens farfar. "Lunchen är serverad!"

"Jag kommer...bjäbb, bjäbb, bjäbb..."

Men Sten ger sig inte

Senare den dagen lyckades han ännu en gång övertala mig att åka tillsoptippen för att leta virke till hans båt. Att spika är Sten bra på så det tog bara ungefär 10 minuter. 20 minuter senare gick vi till hamnen där vi testade hans så kallade båt. Den kunde hålla teddybjörnen han lade ner men inte honom själv! Det sade bara plask! Så var där inte längre Sten Christoffer Columbus i båt. Utan en viss Sten Christoffer Columbus var och dök efter sin teddybjörn. När han kom hem fick han några kok stryk av sin farfar med käppen. Jag själv lade benen på ryggen och kutade hemåt.

Nästa dag när jag var och fiskade nere vid hamnen och lagde fiskenäten. Mina vänner Hans, Mona och Robin hjälpte mig. Okej, Hans kelade mest med farfars katt, vilken jag avskyr, fast Robin och Mona kunde hjälpa mig med näten.

Plötsligt såg jag Sten Christoffer igen i ett badkar i vattnet! Han såg glad ut. Hans och Mona började skratta medan Robin, som inte kände Sten alltför väl, undrade om inte Sten blivit tokig.

"Vad för sjutton gör du i det där badkaret?" frågade Hans. "Det ser ju inte klokt ut!"

"Det här är min nya båt!" svarade Sten. "Santa Badkar!"

"VA?"

"Det tog tid att komma på den här idén och både sängen och skrivbordet har flutit ut till havs redan."

Robin suckade och sade att nu visste han vem det var som hela tiden kastar sopor i haven.

"Du menar väl inte allvar med att åka till havs?" sade jag tveksamt.

"Självklart att jag menar det!" svarade Sten glatt och ställde sig upp i sin nya "båt". "Och jag ska genast gå hem och packa!"

"Gör vad du vill! Vi ska åka över till Gotland!"

"Så kul då!" sade Hans glatt. "Vi kanske möts där ute!"

"Det tror jag inte..." muttrade Robin.

Efter att han givit sig av med mat och vatten, flagga och badkar, så gav jag mig av ut till havs för att hälsa på min vän Andreas. Han är dessutom skyldig mig en klocka efter att "av misstag" ha dumpat den i Bottenviken. Jag såg Sten där framme med allt sitt bagage och allt. Han verkade inte ha så mycket problem, men jag åkte förbi honom eftersom han fick problem med sitt gamla segel. Väl ute på havet började det bli oroligt och blåsa. Jag började själv undra hur Sten skulle klara sig om det skulle börja storma. Robin svarade att det säkert inte kommer att bryta ut ett alltför stort oväder och ovädret skulle komma så skulle det dröja ett tag. Det tog han förstås tillbaka när regnet började falla och vindarna blåste starkare.

"Titta där!" ropade Mona plötsligt.

Hon pekade ut mot de plaskande vågorna, där ett upp och nervänt badkar flöt.

"Det var som tusan!" sade Hans. "Det där är ju Sten! Favri, styr kosan dit. Han verkar behöva hjälp!"

"Verkar?" sade Robin. "Du måste skoja."

Utan att svara styrde jag fiskebåten fram till det gamla badkaret. Robin och de andra lyckades sedan ta upp Sten på däck med fiskenätet. Det tråkigt men sant - vi hade nyss laget nätet idag och när vi återvänder ska vi behöva göra det igen tack vare Sten. Vi kunde bara rädda honom - inte hans tunga badkar!

Vi kom senare upp på torra land

Vi kom fram till fiskebyn där Anders och hans familj bodde. Jag krävde honom på klockan som han var skyldig mig ändå var framme efter att jag levererade ett paket från min farfar till Anders mor det vill säga min faster. Nämnde jag att Anders var min kusin förresten? Anders kom alltid med ursäkter och snart börjar jag tycka att det är värdelöst att försöka krävan igen något från honom. Den där klockan hade han ju skjutit upp i tre år snart. Min faster mig för besväret välkomnade mig och mina vänner att sova över en natt. Trots att jag alla gånger tackat nej var vi tvungna att ta emot den tjänst vi blev erbjudna eftersom det var riskabelt att åka ute på oroligt hav med en liten fiskebåt.

Vi styrde kosan hemåt tidigt på morgonen nästa dag. Det hade ljusnat och medvind blåste då vi började färden hem. Farfar brukade säga att goda vindar brukar leda än hem och det hade han rätt i. Stämningen var fin och allt var väldigt trevligt utom en enda sak. Och det var Stens gamla babbel om hans obotliga sjösjuka och korkade framtidsplaner. Han planerade att bygga en ny båt och den tänkte han minsann döpa till Santa Flotte. Han sa också att han hade upptäckt en ö! Ha! Ha ha ha, han trodde verkligen att jag skulle gå på det där! Han mådde nog säkert så illa och dessutom kapsejsade badkaret ju i stormen!

"Båten!" sade Sten.

Väl hemma igen blev farfar sur på nytt. Det var för att jag pajat för att jag åter igen hade förstört näten. Sten som vi räddade med nätet är fullt upptagen med att gömma sig från sig egen farfar som reagerar värre än någonsin. För att slipa prygel visade Sten inte upp sig på hela dagen. Därför fick jag sitta och laga dem hela dagen. Den förbaskade katten irriterade mig hela tiden och tycktes ha roligt med att sno mina verktyg. Inte förrän framåt eftermiddagen lyckades jag förmå Hans att hålla den borta från mig.

Anders familj hälsade på oss vid kvällen. Min kusin sa att hans granne, som var fiskare, blev väldigt förbaskat sur på morgonen och det var för att hans nya trål hade blivit förstörs på grund av att folk slänger skräp ute på havet. När Anders berättade att skräpet var ett stort badkar skrattade jag så att jag vek mig dubbel där jag satt vid bryggan och nästan ramlade i vattnet. Det badkaret var ju förstås inget mera än Sten Christoffer Columbus så kallade båt!