FictionPress.com - let the words flow
| FictionPress.com - let the words flow |
|
| Home Just In Communities Forums Beta Readers Dictionary Search | Login Register Extras |
KAPITEL 17 – Sinking Into Oblivion
När jag kom tillbaka till det spanska huset så träffade jag mamma. Hon var hysterisk, som Theodore hade sagt. Hon babblade om att jag inte fick göra så igen, att mitt rum var låst inifrån och att hon var mer än stressad för en av mammornas barn hade försvunnit. Jag bara sa förlåt och gick sedan in på mitt rum från balkongen. Jag fattar fortfarande inte varför hon inte förstod hur jag kom ut därifrån. Eddie hade för övrigt inte lämnat rummet, och jag lyckades smuggla ut honom strax efter att jag hade sminkat över hans blåmärken.
Theodore verkade inte vara så arg på mig. Inte så mycket som Donnie i alla fall. Han hade gjort det klart för mig i skolan att han ignorerade mig totalt. Jag blev rädd för att han inte skulle komma på varken Lucia eller Julafton och hjälpa mig baka lussebullar... Donnie alltså. Inte Theo. Det kändes lite tomt utan honom. Jag och Theo KUNDE spendera tid utan Donnie, det var bara att man saknade honom. Man SAKNADE den där jäkla tomten.
“Så hur kommer det sig att du inte är arg på mig?” frågade jag måndagen den sjätte december, första gången vi träffades efter kvällen då Donnie drämde till mig.
“Jag vet inte. Jag menar, jag är väl lite besviken och så, men för övrigt så känner jag inte nån speciell ånger för att jag inte fick veta. När din mamma sa det så var det liksom – ‘jaha?’ för jag var alldeles för upptagen med att försöka ta reda på vart du var.” Jag log.
“Var du SÅ orolig för mig, Theo?” sa jag i retlig ton.
“Käften” sa han muttrande och jag glömde bort för en liten stund att Donnie inte var där. Men bara för en liten stund. “Klart jag var orolig” sa han sen lika muttrande som sist. Jag kände hur jag skämdes lite över att ha retats, men det sa jag inte. Jag satt bara där, tyst. Varför? För att jag inte har mod nog att svälja min stolthet och säga förlåt. Vilket var orsaken till varför jag inte hade pratat med Donnie. Och det är inte så konstigt, egentligen. Vad skulle jag säga? “Hey, Donnie, du det där med min döda farsa, det tar vi och glömmer va?” Typ som Alfred i Emil i Lönneberga när han ska säga till Lina att han tycker dom ska skita i det där med giftermål.
“Tack för att du oroar dig för mig, Theo.” Han vände huvudet mot mig och kollade på mig konstigt.
“Ända sen du grät efter den där drömmen så har jag varit orolig för dig.” Jag tittade förläget ner på den vita snön. Måste han påminna mig om sånt? “Jag menar... Jag vill ju fortfarande veta varför du gjorde det, så...”
“Jag trodde du redan hade fattat det. Det var för pappa.”
“Grät du för din pappa?”
“Nej - alltså, jag hade en dröm om honom.” Han nickade och jag hoppades att han förstod. Jag orkade faktiskt inte komma med någon förklaring. Men han sa inget. Han tog min hand istället. Det tyckte jag var skönt. Där satt vi, mitt i snön, på den där kullen bredvid det spanska huset – ni vet den som gick till kyrkogården om man gick till höger – och han visade stöd genom att ta min hand. Ni kanske tycker det är löjligt, men det berörde mig faktiskt. Nånstans därinne så kände jag stor tacksamhet och lättnad när han tog tag i min hand, som nervöst hade börjat trycka misslyckade minisnöbollar för sig själv. Jag lovar, mitt inre smälte till nån sorts sentimental sörja när han gjorde det, och tyngden bara VÄNTADE på att få komma loss från mina axlar. Jag vet inte. Det kändes bara så... FINT.
Jag var nära tårarna igen. Och allt han hade gjort var att hålla min HAND, för guds skull. Och, ja... Jag lyckades inte hålla tillbaka tårarna. Jag började stortjuta.
Det kan inte bara ha berott på det där med handen. Jag menar, jag hade varit med om mycket dom senaste dagarna. Grejen är den att jag har sån TAJMING. Istället för att sitta hemma och ta ut min sorg över något annat, som att storgrina åt hur jag tappade min penna på golvet, så måste jag göra bort mig helt inför Theo. Han verkade för övrigt inte ha en aning om vad han skulle göra när han vände sig och såg mig grina floder. Förläget så tog han om armen runt mig och automatiskt så kände jag hur jag lutade mig mot hans axel.
Och allt jag kunde tänka på var hur jäkla ynklig jag måste ha sett ut. När dom där tårarna strömmade ner. Men egentligen hade jag mycket att skylla på. Donnie. Jag kände mig som skit för att han inte pratade med mig. Om det hade varit någon annan hade jag tyckt att det var en liten grej, men om Donnie tog illa vid så var det helt plötsligt mycket större. Och med José som inte hade synts till på över två dagar.
“Fan!” Jag slet mig bort från Theo och gömde mig bakom mina händer. Det hela var bara så förödmjukande. Allt jag råkar vara, Freja Forsén – Professionell Kickass Ghostbuster – är en grinig skitunge med tonårsångest över att min farsa har dött. Det är väl inte normalt att man fortfarande ser sin pappas gravsten som ett hem eller en fristad när det har gått sex år?? “Nej” sa jag bittert när han försökte sträcka ut handen mot mig. “Jag är bara en stor fjant.” Jag gned bort mina tårar med händerna och skämdes för vilken liten mes jag var. Men när jag gjorde det så hörde jag hur han skrattade lätt.
“Freja, du är ingen fjant.” Snopet tittade jag upp på honom. Han strök min kind med tummen och lyckades med det jag inte hade kunnat – tog bort det som kvarstod av dom salta tårarna. (Varför är tårar salta förresten? Det är inte som om vi får våra tårar från havet eller nånting.) “Du är den tuffaste bruden i hela Sverige ju” jag blinkade, förvånad av hans ord. “Du kan kasta korvar på folk och komma undan med det.” Jag kunde inte hjälpa det. Han fick mig att le. Jag tänkte rikta min blick ner mot snön, men med hans hand på min kind så var det svårt. Han tvingade mig att hålla ögonen på honom. “Nej” sa han. “Inte nu när jag äntligen har fått dig att le.” Mitt inre förvandlades till en stor massa av gelé. Eller brylepudding. Eller vad som helst. Hade jag inte den bästa kompisen i hela historien? Han var inte bara bra på att göra mig glad, han gav även väldigt mysiga pussar på kinden.
Vilket han bevisade bara nån sekund senare.
“Tack, Theo” sa jag. Min självömkan hade försvunnit. Vadå? Jag har väl rätt att bryta ihop nångång!! Elizabeth Taylor har haft missfall och flera makar, hon har gråtit floder och varit deprimerad, men JAG, jag har en död pappa, en tomte som är arg på mig, en gåva som gör att jag kan se döda och basically gör att jag är orsaken till varför folk aldrig går över om jag inte hjälper dom, sen försvinner mitt sociala liv mitt i allt det där. Och JAG har bara gråtit en gång på flera år.
“Fortsätt bara att vara glad nu – det är första gången jag har lyckats med att göra någon glad, tror jag.” Han såg faktiskt ganska lycklig ut. För att vara Theo, menar jag.
“Du borde försöka oftare. Du är väldigt bra på det.” Hans mungipor flög upp och han gav mig ännu en puss på kinden. Sen en till. Och en till. “Theo, sluta” sa jag när jag höll på att ramla ner åt sidan, i snön. Men det gjorde han inte. “Theo!” Han flinade mot min kind och fortsatte tills jag var nere i snön.
“Fångad” sa han i triumf när jag var fast mellan honom och marken. Jag putade med underläppen som en liten unge men kunde inte hålla minen utan drog på munnen nästan direkt. Sen tittade jag på Theos ögon.
“Jag tycker du borde använda kajal” sa jag utan att tänka mig för. Theos ansikte förändrades snabbt. Hans panna rynkade sig och med ett småskratt så frågade han;
“Va?”
“Jo” började jag, “Det skulle nog vara snyggt om du hade kajal runt ögonen.” Han skrattade igen åt mitt bisarra uttalande.
“Okeeej” sa han med lagom utdraget E. “Använder du smink eller?” fortsatte han roat.
“Neeej” svarade jag med lika utdraget E som han.“Men jag bara säger det.”
“Det är bara bögar som använder smink” sa han och lade sig ner bredvid mig. Jag bara log och vände huvudet uppåt för att få en bra syn av stjärnorna. Det var redan mörkt, fast klockan var inte särskilt mycket. Från vad det såg ut som så kunde det ha varit tolv på natten.
“Där är Svanen” sa jag och pekade mot fyra stjärnor som såg ut som ett upp och nervänt T – tre stjärnor vågrätt och en längst upp.
“Svanen?” sa Theo och försökte följa dit jag pekade.
“Jepp. Och om Svanen är där, då måste Orion vara—” jag pekade bakåt med tummen. “—Där bakom nånstans.” Theo brydde sig inte om att kolla bakåt, istället tittade han på mig intresserat.
“Har du gått astronomikurs?”
“Nej. Min pappa lärde mig. Han sa att det skulle imponera människor.” Theo tystnade. Jag antar att han ångrade att han hade sagt det.
“Din pappa verkade vara... en RIKTIG pappa, om du fattar? Inte en av dom där farsorna som hela tiden klagar på hur jobbigt det är med ungar och deras attityd eller dumma sätt. Det verkar som om han verkligen älskade att spendera tid med dig.” Varför fortsatte han att göra mig glad nu när han hade tröstat mig ordentligt? Jag vågade inte titta på honom med rädsla för att jag skulle börja grina igen. Av lycka den här gången förstås. “Det är inte så svårt att älska dig, Freja.” Nu var jag tvungen att titta på honom och blinkade även frenetiskt när jag gjorde det. Jag måste ha sett ut som ett riktigt pucko. Men vad annars kunde jag göra? Killen hade ju praktiskt taget sagt att han älskade mig. Hans ögon stannade inte kvar på mig länge utan blickade upp mot stjärnorna ganska snabbt.
“Är det inte?” frågade jag dumt.
“Inte speciellt.” Han tog armen runtom mina axlar och vi tittade upp mot himlen för en stund. “Vänta, nu ser jag. Är det den där som är Svanen?” frågade han och pekade upp. Jag följde hans finger och kände hur jag nickade.
“Jepp. Det upp och ner vända T:et.” Hans mungipor åkte upp i ett litet leende igen. Jag flyttade mig lite eftersom det började kännas obekvämt i snön. “Jag är blöt” sa jag tyst när jag hade gjort min nya upptäckt.
“Vet du vad?” sa Theo medans han satte sig upp. “Det är jag också.” Raskt så satte han sig upp och borstade av sig innan han räckte ut en hand till mig. “Vi sticker hem till dig.” Jag tog leende emot hans hand och när han drog upp mig så ramlade jag in i hans famn. Jag kände mig plötsligt som Jasmin i “Aladdin” (Jäklar för min besatthet av Disney!!) och skrattade nervöst åt situationen. Theo däremot bara höll mig kvar i hans armar. (Mm... Starka... MUSKLER... NEJ!! Sluta, Freja!!) Jag lösgjorde mig från hans armar men kände hur han grabbade tag i min vänstra hand innan den hann glida ner till min sida. Sen drog han med mig i riktning mot mitt spanska hem. Jag vet inte om jag riktigt fattade att han höll min hand förrän vi hade kommit ner en bit för kullen. “Du” började Theo tveksamt. “Hur går det med din spanska pojkvän?” Jag kände mig lite generad – fast jag vet inte varför – men svarade på frågan ärligt.
“Jag vet inte riktigt.” Han tittade som jag ner i marken.
“Inte?”
“Nej.”
“Menar du att du inte vet vad du känner för honom?” Jag ryckte på axlarna.
“Jag vet bara inget. Jag menar, han är romantisk och så. Han kallar mig saker på spanska och allt men...” jag pausade för att böja huvudet uppåt och titta på stjärnorna. Tänk om det var dit José skulle försvinna om jag skickade Galna Damen till andra sidan? “Det är faktiskt ganska svårt.”
“Hurdå?” fortsatte Theo att fråga, forska vidare. Jag suckade ljudligt och besvärat.
“Han kanske måste iväg” förklarade jag. Theo verkade inte bli så mycket klokare på vad jag sa.
“Iväg? Vadå, till Spanien?”
“Nej. I så fall så skulle han ju kunna komma tillbaka. Eller så skulle jag kunna hälsa på honom.” Jag kunde inte säga för mycket. Okej, så det var inte som om han skulle komma på att min pojkvän var ett spöke om jag sa för mycket. Det är inte det första man gissar på precis. Och om det skulle ha varit så, då skulle jag ha blivit VÄLDIGT förvånad.
Men Theo sa ingenting. Han bara sneglade lite försiktigt på mig ibland. Om sanningen ska fram så tror jag inte att han visste riktigt vad han skulle säga. Jag har aldrig trott att Theo var bra på såna här situationer. Men det gjorde mig faktiskt inte så mycket. Och han hade inte pratat så mycket om José med varken honom eller Theo. Jag tänkte på honom alldeles för mycket ändå. På vad som förmodligen skulle hända.
“Så det där med spanjoren...?”
“Kanske inte kommer funka, nej” avslutade jag åt honom. “Vet inte. Det var nog en önskedröm redan från början tror jag. Dömt att misslyckas.” Jag tyckte jag hörde hur han tog ett djupt andetag, som för att säga något, men det måste ha varit min inbillning. För han sa inget.
Ingen av oss sa faktiskt något mer sen. Vi gick hem till mig, satte oss på mitt rum och bara var helt tysta. Inte för att vi inte hade något att säga. Men det var faktiskt rätt skönt att inte behöva prata för en gångs skull. Och när jag utmattat la mig ner på sängen så la han sig på sidan så han kunde lägga sin hand över min. Det tyckte jag kändes bra.
“Jag borde gå snart” sa han lite halvsömnigt. Jag låg bredvid och blundade, lite halvtrött sådär.
“Nej” sa jag tillbaka lika sömnigt som han. “Du ska stanna här.” Han grymtade till och försökte sätta sig upp, men jag gnällde till. “Neeej” sa jag stönande och höll kvar hans hand. Med en suck så lutade han sig ner igen och slappnade av.
“Vad ska jag göra då – stanna HÄR hela natten?” mumlade han.
“Ja” svarade jag logiskt och försökte låta mycket klok. “Stanna, dom grönlila små varelserna som bor i min vägg vill det.” Jag blundade fortfarande när jag sa det, men förstod att han förmodligen drog på munnen.
“Okej, för dom små grönlila varelserna, då” muttrade han roat och sparkade lite med ena foten på mitt ben. Jag flyttade benen så han kunde ligga rakt. Oväntat så kände jag hur han tog armarna om mig och la hakan på mitt huvud. “Godnatt.”
“Mm...”
Och sådär måste jag väl ha somnat. I Theos armar.
“AJ!” Oops. Jag kände mig stark nog att öppna ögonen och tittade upp mot Theo som höll sig för kinden. “Du SLOG mig” sa han förbluffat. Jag nickade och gäspade.
“Vänj dig” sa jag mitt i min gäspning, vände på mig och tänkte lägga kudden över huvudet när Theo plötsligt tog tag i mig och drog mig bort från sängen. Det var brutalt. Det var ELAKT. Och jag blev tjurig som en barnunge. “THEO!! Slutaaaa!!” Jag slog till honom igen, på armen. Han grimaserade smärtsamt men fortsatte att dra bort mig – ner mot golvet. “THEOOOOO!!” Utan någon som helst kontroll på vart min kropp styrdes så ramlade jag handlöst ner i hans knä, vilket följdes i att han ramlade ner rätt på rumpan. Mitt täcke hade följt med. Där satt Theo, armarna runtom mig, mitt yrvakna huvud som tittade upp mot taket och täcket i en enda röra. “Det här gillar inte dom grönlila varelserna i väggen” muttrade jag och tittade upp på hans ansikte. Han såg lite yr ut men flinade snabbt.
“Jag bryr mig inte om dom grönlila varelserna.” Han hjälpte mig att sätta mig upp. “Ska vi gå till skolan nu eller?” Jag blinkade till och blev sömnig igen vid tanken på skola.
“...Skooolaaa...” Theo bara ryckte på axlarna.
“Det är lov snart. Dessutom kan du skippa om du vill, vi har ju ingen skolplikt.” Jag skakade på huvudet.
“Nej. Ingen bra idé. Det är bara det att jag vet inte hur jag ska göra med Donnie.” Theo såg inte ledsen ut. Han log.
“Oroa dig inte” sa han försäkrande. “Han kommer glömma det snart.” Hur kunde han vara så säker på det? Det fanns säkert något i Donnies hjärna som gjorde att han mindes det här för livet. Han var ÄRRAD för livet. På grund av mig. “Donnie är inte typen som kan vara arg på en för länge” la han till som om han såg att jag behövde höra det. Jag lät honom veta att konversationen var över med en trött suck. “Du” sa han då. “Jag ska nog ta en piercing till.”
“Ska du??” frågade jag på direkten. Han nickade och log stort. “Vart?” Han hakade fast pekfingret och tummen precis på mitten av hans underläpp. “NEJ” sa jag nästan omedelbart. Han blinkade till.
“Inte?” Jag grimaserade lite fånigt och satte mig upp.
“Alltså. Det skulle ju ta bort charmen med dina läppar HELT. Jag menar. Dina läppar är...” Han höjde ögonbrynen utmanande och jag suckade. “Läpparna ska inte skymmas! Ta piercingen i hörnet av munnen då, eller nåt, men inte på MITTEN!”
“Vill du kunna se mina LÄPPAR?” Han fattade inte. Han fattade inte att det var brottsligt att skymma läppar - som såg så fina ut - med en piercing mitt på. Då skulle man ju inte lägga märke till hans läppar. Man skulle bara se den där hårda, metalliska, piercingen. Och det kan väl inte vara något bra?
“Inte mitt på!” sa jag bara smått hysteriskt. Han log och skakade på huvudet åt mig.
“Ska vi gå till skolan nu eller?”
“Du är tillbaka.” Han log lite vagt och nickade åt mig. Jag intog en plats bredvid honom där han satt på min säng. För en stund så satt vi tysta och tittade ner på mitt golv.
“Har du bestämt dig?” frågade han lite bittert, halvt vänd mot mig.
“För vad?” Han tittade ner mot golvet igen. Det fanns inget hopp i blicken.
“För om du ska skicka mig till andra sidan eller inte.” Samtidigt som han sa det så vände vi oss mot varandra. Det verkade som om vi försökte leta ett svar i våra ansikten – men ingen såg något. Till slut så sträckte han fram handen, höll den mot min kind och kysste mig för en kort stund. “Jag vet inte vad vi ska göra, Freja.” Som om JAG visste det. Men jag sa inget. Bara ryckte på axlarna. “Det verkar som om hela världen är emot oss.” Problemet var väl snarare att hela världen inte SÅG oss. Rättare sagt HONOM. Med en suck så slängde jag mig bakåt och tittade upp i taket från sängen. Det tog inte lång tid förrän han låg där bredvid mig. Han flyttade sig riktigt nära mig sen. “Jag antar att det är tur egentligen.” Jag tänkte över det han sa och kom fram till att jag fattade nada.
“Vadå? Att du är död och att vi inte någonsin skulle kunna ha ett förhållande utan att jag är den som åldras före dig?” Han log vagt.
“Tur att jag är spöke. Annars så skulle vi aldrig ha träffats. Dessutom hindrar mitt nuvarande status mig till att göra saker som jag inte borde.” Jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken när han sa det. Sen fattade jag. Lite.
“Menar du...?” Han log bredare men tittade bort en stund från mina ögon. “...Oh.” Jag tittade upp mot taket igen. Några frågor for igenom mitt huvud. Kunde José...? Ni vet. Använda sitt mera intima organ? För i så fall så tror jag nog han skulle vara mer än välkommen till att... Ja. Hrrm. Men han trodde alltså inte att han kunde?
“Du ska bara veta Freja...” jag vände mig mot honom igen. “Du ska bara veta hur mycket jag har tänkt på dig och mig... Oss. Och vi har gjort saker som... Som jag inte ens har tänkt på innan... Som jag tror kan vara FÖRBJUDET inom vissa kretser... Bara att tänka på dig så gör mig helt... För jag FÅR inte tänka så...” Han täckte för ansiktet med ena handen. “Och jag borde inte ens berätta det här för dig...” Jag bara blinkade till dumt. Jag hade lyssnat, men var fortfarande inte säker på om jag fattade, för han pratade så osammanhängande. Betydde det han just sa att han var fysiskt attraherad av mig? Att han ville ha mig så mycket att han inte kunde kontrollera sig själv om han inte påminde sig själv var tionde sekund om att han var spöke och jag var levande?
Fan, vad jag kände mig snygg. Som en riktig, jävla killmagnet. Men det ska vi inte prata om, för det här handlar egentligen om hur stort mitt ego blev. Det här handlar om en helt annan sak... som är ganska pinsam... egentligen. När jag tänker efter. Om sanningen ska fram så känner jag mig som en pervers tonåring när jag tänker efter hur jag var. För allt började med en fråga... Som jag KANSKE inte borde ha ställt.
“Kan du inte visa mig då?” Han vände sig mot mig tvärt. Ögonen var någonting som kunde efterliknas med såna där tecknade seriefigurers ögon, när dom blir helt chockade.
“...Visa dig?” Jag tror han darrade. Jag är fortfarande inte säker på om han gjorde det, men frågan är VARFÖR han gjorde det, om det nu var så. Rädsla? Ivrighet? Man kan bara gissa.
“Ja. Visa mig.” Han såg helt mållös ut. Om jag hade varit JAG och inte tagits över av Freja Hjärnalv Den Perversa så hade jag aldrig vågat möta hans ögon sådär. Men nu gjorde jag det. Allt var hans fel. Han skulle aldrig ha berättat om hur han tänkte på mig, då skulle jag inte fått en sån ego boost och börjat få vanföreställningar om hur han gjorde saker med mig...
GAH.
“Men Freja...” hans röst lät frustrerad. På något sätt tror jag att jag träffade en öm punkt när jag sa det där. “Jag har ju nyss sagt att... Jag kan inte. Det GÅR inte. Det är för...” Han avslutade sig och täckte ansiktet med ena handen igen. “Jag skulle aldrig ha sagt något...” Damn right, you shouldn’t have. Det ena jag kunde tänka på nu var ju hur han tänkte på mig. Vad han fantiserade om att göra med mig. Och det bådade inte bra.
“... Jag vill bara veta vad vi gjorde.”
“GÖR” rättade han mig. “Dom slutar aldrig. Det är som små filmer som blir uppspelade i huvudet. Hela tiden.” OMG. Han är så, förbannat jävla tänd på mig. Det var det jag tänkte. Ni märker hur jag bara blev mer och mer intresserad av det här, eller hur?
“Visa mig då.” Hans blick vilade på mig i några sekunder innan han rullade sig över på mig, ganska sakta och tveksamt.
“... Vad exakt är det du vill att jag ska visa?” Jag ryckte på axlarna och tittade upp i hans ögon.
“Vad du gör. Vad VI gör.”
“Mierda.” Jag är ganska säker på att det är någon slags svordom på spanska. “Du är bara sexton, Freja.” Sexton och byxmyndig, tänkte jag. Men han hade en poäng. För han VAR faktiskt tjugo. “Jag kan inte bara komma in i ditt liv, beröva dig din oskuld och sedan försvinna.” Försvinna? Skulle han FÖRSVINNA nu också? Hade han förutbestämt det eller? Det var nog tur att han kysste mig just då, annars hade jag börjat komma med invändningar till det han sa. Skit också. Jag är patetisk. Bara små lätta kyssar på munnen kan få mig att glömma bort allt. Men han FORTSATTE faktiskt på kinden och nerför halsen sen, så jag har nog en ganska bra ursäkt.
“Du skulle kunna få beröva mig min oskuld närsomhelst...” Uh-oh. Jag glömde nog att min mun var ganska nära hans öra för tillfället. Han slutade kyssa mig, hävde sig upp och tog stöd med händerna mot madrassen.
“Vad sa du...?” Jag lovar, hela hans ansikte såg konstigt ut. Det var svårt att se om han var generad, skrämd, chockad eller bara allmänt överraskad. Jag tror inte jag såg det minsta förlägen ut. Alltså, jag menade ju det jag sa. Tror jag i alla fall. Och han hade nog DEFINITIVT hört mig, annars skulle han inte stirra på mig sådär. “Freja.” Rösten var bestämd. “Jag tänker INTE göra något med dig.” Verkligen? “Jag har total kontroll över mig sj—” Om spöken kunde kippa efter andan så skulle jag säga att det var det han gjorde. Jag hade nämligen slingrat mina armar och ben runt honom. Det var då han blev mållös. Och jag känner mig lite taskig såhär i efterhand. Han försökte ju seriöst avstå från att göra något, sen kommer jag (rättare sagt Freja Hjärnalv Den Perversa) och förstör allting. Det är inte SCHYSST. “Querida...” Jag trodde faktiskt allvarligt på att han skulle göra... Ja, NÅGOT. Men han materialiserade bort sig istället. Mitt framför ögonen på mig. Dök upp efter några sekunder bredvid mig. Han sumpade sin chans helt enkelt. Det är MÅNGA killar som skulle dödat för att få vara i en sån position med en tjej.
Om José inte kysste mig som han gjorde så skulle jag nästan misstänka att han var gay.
“Är jag för ful?” frågade jag efter att vi bara legat där bredvid varandra en stund. “Är det därför du vägrar—?”
“Nejnejnej” han pussade mig några gånger och fattade tag i min hand. “Du måste tro på att jag tycker att du är den vackraste på hela jordklotet, Freja.” (HAHA, som om jag inte visste det, säger Freja Hjärnalv Den Självgoda med stolthet i rösten.) “Men jag kan inte... Det skulle vara för mycket. Mina drömmar är ändå bara drömmar. Dom kan inte uppfyllas, jag kan aldrig vara den jag är där. Jag kommer fortfarande bara vara... DET HÄR.” Han släppte taget om min hand och sträckte upp sina händer i luften. Det svaga skenet som kom från dem gjorde att jag suckade. Nog var han ett spöke alltid.
“Jag VET.” Min irritation var inte riktad mot honom. Snarare allt annat. “Jag tyckte bara det skulle vara skönt att glömma.”
“Freja...” han strök min kind. “Vill du glömma?”
“...Ja.” Han höll handen på min kind ett ögonblick och närmade sig min mun.
“I så fall så hjälper jag dig.” Och det gjorde han. Han hjälpte mig att glömma allt. Missförstå mig inte nu – tro inte att han gick hela vägen. Han var ju trots allt bara spöke. Men med hans kyssar på mina läppar och min hud så fortsatte han att sänka mig ännu längre ner i glömskan. Och det var en lättnad. Även bara för en kväll. Efteråt däremot, när man fattade att det här var allt man kunde få ut av det vi hade så kändes det pissdåligt. Även om jag bestämde mig för att inte skicka iväg Galna Damen så var det bara hopplöst. Vi hade ingen framtid.
Och vi båda visste att det var jag som var tvungen att välja hur vi skulle göra.
Fan. Alltid jag med min otur.
GÄSP. Gympa är så tråkigt när man verkligen inte är på humör. Dansa, dansa, hit och dit. Uttröttande. Jag hade inte sett Theo och Donnie på hela dagen och gårdagen hade gått åt till att “glömma” ganska mycket. Vilket ledde till att jag var ganska irriterad på allmänheten idag. Kärringen som visade oss dom där jäkla dans- och aerobicsrörelserna eller Vad Det Nu Var gick mig på nerverna. Hon var bara... PÅFRESTANDE. Och hon gillade att stanna upp och påpeka allas fel mitt i själva dansen.
Jobbig människa.
Faktumet att jag varken hade sett Theo eller Donnie idag gjorde mig också frustrerad. Donnie var väl okej, honom var jag van vid att inte se, men Theo kunde väl åtminstone ha dykt upp?
“Nej, nej, NEJ!!” Nu var hon på nån tjej som hade råkat snubbla till lite. Eww. Vilken perfektionist.
Efter en liten stund så kände jag mig iakttagen. Som om mitt sjätte sinne gav ut varningssignaler i skallen. Och väl när jag tittade bakåt – självklart. Där stod Theo i dörröppningen till förrådet, som vidare hade dörr till korridoren som ledde till omklädningsrummen. Han vinkade åt mig att komma dit. Med en blick på den gnälliga kärringen som instruerade ÄN EN GÅNG hur man gjorde en ordentlig snurr så undrade jag varför jag egentligen var där överhuvudtaget. Diskret så smög jag mig till dörröppningen där Theo stod.
Tydligen inte så diskret.
“Vart ska Du gå då?” En tjej jag hade lärt känna som pluggis och lärarnas lilla gullegris tittade menande på mig. Jag mötte hennes blick med min förbannade och gav henne en obscen gest med handen innan jag fortsatte att gå mot Theo. Jag brydde mig inte ens om att läraren skrek efter mig. Jäkla aerobicsinstruktör. Vad visste hon om det här egentligen? Det kanske var en stor angelägenhet, nån i min familj hade dött? Haha. Tänk om det verkligen skulle vara det. Då skulle hon skämmas ihjäl.
“Hej, Theo!” Han höjde på ögonbrynen åt mig.
“Intressanta förhandlingsmetoder du har.” Efter två blinkningar så fattade jag vad han menade och flinade. Han skakade på huvudet åt mig, och det var då jag märkte den andra figuren som stod i mörkret bara några steg bakom honom. Det var otydligt först, men när jag såg den urblekta orangea och gröna färgen på håret så förstod jag.
Det var Donnie.
Vi alla hade fattat att det var en av oss som var tvungen att säga något – ta första steget. Det var som om vi bara tittade på varandra och sa, Snälla, låt DU vara den personen som säger något först och inte jag. Lyckligtvis så hade jag tur denna gång. Det var Donnie som tog till orda först.
“Hej!” Okej, det var INTE vad jag hade väntat mig. Jag fullständigt tappade hakan. Kanske skulle jag ha misstänkt att han tänkte daska till mig ännu en gång i ansiktet för den dåliga kompisen jag hade varit, men att säga HEJ? Aldrig.
“Hej?” upprepade jag dumt. Han nickade och tittade ner på golvet.
“Förlåt” sa han sen skamfyllt, som ett litet barn som säger förlåt till sin mamma. “Jag borde inte ha slagit dig.” Oj. Min hjärna gick på högvarv, och jag kände hur kugghjulen snurrade runt, fram och tillbaka – precis som den där aerobicsinstruktörens rumpa när hon visade oss stegen. OJ, tänkte min hjärna igen och jag höll nästan på att klia mig i huvudet, som en större version av professor Balthazar. För jag fattade ärligt talat ingenting. Jag trodde det var HAN som hatade MIG. Att Jag var den som var skyldig HONOM en ursäkt. Det var då jag kanske undrade; tänk om Donnie inte undvek mig för att han hatade mig? Tänk om han kände sig SKYLDIG till det där med slaget? Eller. Nånting.
“Jag trodde du hatade mig!” sa jag ärligt, lite lättad. Donnie såg allvarlig ut. Den där minen han nästan aldrig hade.
“Det gjorde jag också.” Klumpen i halsen kom tillbaka igen och han måste ha sett förändringen i mitt ansikte. Plötsligt log han. “Men ingenting som en eller två Disneyfilmer inte skulle kunna få mig att glömma!” Och med det så var han på mig med en av sina absoluta Donniekramar. Theo bara såg på oss och log, och jag kände hur hoppet tändes nånstans inom mig. Även om Theo kanske hade övertalat honom lite så kändes det bättre.
Efteråt, när jag frågade honom, Theo alltså, om Donnie och allt så svarade han bara; Donnie klarar inte av att vara arg på någon så länge. Sen förklarade han att Donnie knappt hade pratat med honom heller. Nickat, skakat på huvudet, ryckt på axlarna. Han hade egentligen inte pratat någonting alls med Theo. Därför hade det varit så förvånande när han följde efter honom då han hade sagt att han skulle möta mig på gympan. Men jag klagade inte.
Egentligen så vet jag inte. Det där med att Donnie skulle vara arg på mig hela livet ut – som jag i min självömkeparanoia hade inbillat mig – var löjligt nu. Donnie var alldeles för mycket av en tomte för att vara arg på någon. Det var omöjligt. Och jag tror han kände sig skyldig. Inte bara för sättet han sa förlåt på, dom tusen gångerna han kramade mig eller dom niotusenfyrahundrasju gångerna han sa att vi alla skulle åka till min pappas grav och sjunga för honom. Näpp.
Det var för dom tre paketen med chokladglass han hade köpt åt mig.