Vikten av riktiga adidas-skor

Du vet de där dagarna som verkar gå åt helvete så fort man stiger ur sängen på morgonen? Jag kan bara säga att det här verkar bli en av dem. Jag vet det redan när jag kom nerför trappan och ser morsan sitta vid köksbordet med miniräknaren i handen. Det gör hon en gång i månaden, runt den tjugonde, när alla räkningarna har kommit.

Det ligger redan tre fimpar i askfatet och klockan är inte åtta än. Jag tänker att det här definitivt inte är rätt tillfälle att fråga om den där skidresan med skolan. Fyrahundra spänn kommer den att gå på, och då tillkommer hyra för utrustning. Jag får ta ut mina sparpengar helt enkelt.

Morsan tittar upp på mig när jag kommer in i köket. Hon ser trött ut. Hon ser alltid trött ut, men idag verkar det som om hon har hela världen emot sig. ”God morgon Erik”, säger hon. ”Det är slut på havregryn, men om du väntar ett ögonblick så ska jag kika in till Mia och se om jag kan få låna ett par deciliter.”

Jag käkar alltid havregrynsgröt till frukost. Det blir liksom inte morgon annars. Havregryns-gröt med äpplemos och kall mjölk. Vi får äpplen i överflöd av grannen till höger, tant Maud. Hon gillar inte att man kallar henne tant, men det gör vi ändå, fast hon är den minst tantiga sextioåring jag känner. Tant Maud har klarblått hår och kör vespa. Hon brukar sitta barnvakt åt lillbrorsan ibland.

Mia, det är grannen till vänster, hon som morsan tänker gå och låna havregryn av. Mia är schysst hon också. Hon brukar stanna och prata när jag står och väntar på bussen. Mia har alltid olika mössor på sig. Varje dag har hon en ny mössa, aldrig samma två dagar i rad. Hennes hall har röda tapeter och ett guldfärgat draperi i dörröppningen, och det finns alltid en röd läppstiftskyss på hallspegeln.

Morsan har klickat färdigt på miniräknaren och kluddar ner några siffror på en papperslapp. ”Nicke behöver nya skor”, säger hon. ”Han har redan växt ur dom han fick i våras. Jag förstår inte hur pojkfötter kan växa så fort. Vi får väl åka ut till ÖB nån dag.”

ÖB, jo jag tackar jag. Hon menar väl, morsan, men vissa saker fattar hon inte. Till exempel att det är en himla skillnad mellan ett par äkta adidas-dojor och billiga kopior. ”Dom ser ju precis likadana ut”, brukar hon säga. ”Jag förstår inte varför ett par skor måste kosta tre gånger så mycket bara för att det står adidas på dom?”

Nej, det fattar inte jag heller. Men försök förklara det för ungarna i skolan. Jag är gammal nog att inte bry mig längre. Nicke är bara tio. När man är i den åldern börjar det bli viktigt att passa in och inte skilja sig från mängden, annars har man ett helvete framför sig. Just nu ska ungarna i Nickes ålder ha svarta adidas-dojor med vita ränder, ingenting annat duger.

Morsan springer över till Mia. Jag sätter mig vid köksbordet och dricker ett glas juice medan jag väntar. Jag kan inte låta bli att kika på morsans kladdlapp. ’156’ står det på den. Jag undrar om det är så mycket det blir över efter att allt är betalt den här månaden. Eller om det är så mycket vi går back. Eller så är det så mycket morsan har råd att lägga på Nickes skor. Det lär inte bli några adidas.

Jag ser brevbäraren cykla förbi utanför fönstret så jag går ut för att hämta in posten innan morsan kommer tillbaka. Det är inte mycket i lådan. Lite reklam och ett vykort med en löjlig hundvalp på. Vykortet är adresserat till morsan, men jag läser det ändå. Lite nyfiken kan man väl få vara.

Hej älskling! Jag kommer hem om några veckor! Fick resten av tiden villkorligt. Jag har saknat dig och ungarna. Älskar dig. Peter.

Fan. Farsan. Farsan kommer ut. Farsan kommer hem.

Först vill jag bara gömma undan vykortet. Slänga det i soporna så morsan aldrig får se det. Inte för att det kommer att göra så stor skillnad. Farsan lär dyka upp ändå, vare sig hon vet om det i förväg eller inte.

Jag kan redan se framför mig hur det kommer att bli framöver. Om det är svårt att få pengarna att räcka nu, hur ska det då bli när farsan kommer hem? Det går inte att försörja fyra personer på en halvtidstjänst. Att få farsan att ge sig ut och söka jobb lär bli snudd på omöjligt. Även om han gjorde det, vem vill anställa en kåkfarare? Nej, fy fasen. Det blir hårt.

Morsan kommer ut genom Mias dörr med en påse havregryn i nypan. Hon vinkar åt mig och ler. Hon blir alltid glad av att prata med Mia. Jag vinkar tillbaka och önskar att det förbaskade vykortet aldrig kommit.

Jag tänker att i morgon ska jag gå och ta ut mina sparpengar och köpa de där adidas-skorna åt Nicke. Skidresan får vara. Lillbrorsan förtjänar någonting att glädja sig åt medan tid är, för det ser inte ut att bli någon munter vår.