Jacuzzibad till minne av en fallen kamrat

Det var inte många av polarna som visste att Norping egentligen hette Erik. Han hade varit Norping så länge de flesta kunde minnas, ända sedan den första redaktionsfesten vi hade för nästan fem år sedan, när blaskan var nystartad.

Det hade varit sent. Ölen var slut för längesen och vi hade gått över till mitt hemgjorda fulvin med jordgubbssmak, sånt där som man gör tio liter åt gången av och sen häver i dunken i frysen för att det ska bli så in i helvete starkt att man i alla fall måste blanda ut skiten med Sprite.

Det var då Erik lutade sig tillbaka i den bajsbruna manchesterfåtöljen som vi köpt på Myrorna för femtio spänn och tog en klunk ur grogglaset, eller snarare, den illgröna kaffemuggen som han blandat drickat i. Sån lyx som riktiga dricksglas hade vi inte på redaktionen i början.

”Hörni grabbar”, sade han. ”Varför kallar man Söderköping för Sörping? Jag menar, det är ingen som kallar Norrköping för Norping.”

Så jävla roligt var det väl inte egentligen, men vi garvade åt honom i en kvart och efter det hade Erik blivit Norping. Eller Norpan, eller Norre, eller vad fan nu folk fick för sig att kalla honom.

Jag hade känt Norping sen jag först kom till stan. Vi träffades av en ren slump. Vi hamnade i samma kö på systemet en fredagseftermiddag och upptäckte att vi båda två hade likadana Sepultura-tröjor på oss, så det var naturligt att vi började snacka. Vi kom fram till att vi gillade samma musik och dessutom att vi båda var jävligt intresserade av media. Det slutade med att ingen av oss kom iväg till dom fester vi tänkt gå på. Istället hamnade vi på ett nattöppet café där vi satt och snackade hela natten, och när vi skildes åt hade vi bestämt oss för att starta ett hårdrocks-fanzine, bara för att det skulle vara så jävla kul.

Vi fick tag i en liten lokal i en källare. I början var det bara jag som skrev, Norping som gjorde layout och Pekka, en polare till mig, som fotade. Inte fan vet jag hur vi lyckades gå runt den första tiden, men på nåt sätt funkade det. Tidningen döpte vi till ”Rock ’n fucking roll”, men den kallades ’blaskan’ rätt och slätt. Efter hand så kom det till nytt folk som ville vara med och joxa, och de gamla försvann. Pekka och hans brud fick en unge så han var tvungen att lägga av. Vi fick en ny fotograf, och snart var det bara Norping och jag kvar av den gamla trogna skaran.

Norping var enorm. Jag tror aldrig att jag har känt en så stor kille i hela mitt liv. Han var två meter lång och måste ha vägt över hundra kilo. Inte så att han var fet, han var bara massiv, som en stor jävla tunna med armar, ben och huvud på. Han var tunnhårig och skämdes som fan för det, så han brukade snagga av sig håret med jämna mellanrum. Man såg honom aldrig i andra kläder än bandtröjor och svarta jeans. På fötterna hade han stålhättekängor som han aldrig tog av sig, och så hade han en gammal svart skinnrock som var både lappad och lagad. Han vägrade att göra sig av med den och skaffa en ny, även om han hade haft råd att köpa sig hundra skinnrockar om han velat.

Han hade snuskigt mycket pengar, Norping. Hans morsa och farsa var tydligen stenrika, men dom bodde inte i Sverige längre, utan hade flyttat ner till Rivieran några år innan jag träffade Norping. Dom skrev över huset och en jävla massa stålar på honom så han led inte brist på någonting egentligen.

Huset låg ute i Lindö. Det var en stor jävla lyxvilla med sju rum och kök, stor altan med utsikt över Bråviken, öppen spis i vardagsrummet och jacuzzi i källaren. Norping bodde där ensam med Kattfan.

Ja, Kattfan är också en historia förresten. Jag var med när Norping hämtade katten på Fiahemmet. Då var den knappt mer än en kattunge, ett vindögt litet kräk med tigerrandig päls och sex tår på båda bakfötterna. Norping skopade upp katten i sina jättelika nävar och stoppade den i fickan på sin skinnrock och tog med den hem. Den skulle heta Ozzy sa han, men det blev ju som det blev med det.

Första gången jag skulle klappa katten bet den tag i min hand och klängde sig fast med tänder och klor så jag var tvungen att skaka loss den.

”Aj för helvete, kattfan högg mig!” vrålade jag och studerade min blodiga hand. Norping bara garvade och sa att jag inte var någon kattmänniska. Det hade väl kunnat stämma i och för sig, om det inte varit för att fanskapet gav sig på varenda en av polarna också och klöste och bet. Precis som med Norping glömde vi snart att katten någonsin haft något annat namn än Kattfan. Den var lika elak som Norping var snäll, men av någon anledning gav den sig aldrig på Norping. Antagligen för att det var han som matade kräket.

Men som sagt var, Norping och Kattfan var dom enda som bodde ute i den där lyxvillan, och det var inget lyxliv dom levde direkt. Norping var en ganska anspråkslös kille. Det enda han la några pengar på var sin skivsamling och sin ljudanläggning. Han käkade mest pizza och nudlar. Kattfan åt upp resterna, och sedan lade den sig ovanpå dataskärmen när Norping spelade sitt gamla Age of Empires, och spann i takt med att civilisationer uppstod och utplånades.

Norping vägrade köra bil. Han hade inte ens körkort, så det var alltid jag som fick rycka in och skjutsa honom i min gamla Honda Civic när han behövde ta sig någonstans och inte kunde cykla. Annars cyklade han överallt, sommar som vinter, på sin rostiga gamla kärringcykel. Cykelhjälm hade han också, även om polarna jävlades med honom. Norping brydde sig inte ett dyft. Han brydde sig aldrig om vad folk tyckte om honom. Men man var ju tvungen att garva ibland när man såg honom komma susande nedför Västgötebacken med hjälmen på sniskan och rocken fladdrande bakom sig som någon sorts bisarra änglavingar av svart skinn.

Vi hängde mest på redaktionen och joxade med blaskan, eller hemma hos Norping i lyxvillan där vi hade jacuzzipartyn och dyrkade hans skivsamling. Han måste ha haft upp emot fyratusen skivor. Vi polare brukade skämta om vem som skulle få ärva vilken skiva när han kolade. Norping garvade åt oss och sa att han skulle donera alla skivorna till Rix FM så dom kunde börja spela lite riktigt musik istället för den där jävla kommersiella mespopen.

Det är sånt där som gör ont att tänka på idag.

Jag satt på redaktionen när dom ringde från Vrinnevi. Norping hade ingen familj kvar i Sverige, så han brukade ange mig som närmaste anhörig om han var tvungen att fylla i några blanketter. Jag gjorde likadant. Om jag skulle bli överkörd och ligga och blöda ihjäl på gatan så har jag väl ingen jävla glädje av att någon ringer min morsa och farsa uppe i Kiruna. Dom lär nog få veta tids nog ändå.

Men nu var det inte jag som var överkörd. Det var Norping.

Det hade hänt i korsningen Kungsgatan, St. Persgatan. Han hade hälsat på en polare på Bollen och skulle över till Video West. Norping väntade alltid på grön gubbe när han skulle över gatan, men den här gången var det någon jävla kuksugare som hade bråttom nerför Kungsgatan och absolut var tvungen att köra mot rött. Norping flög åt ena hållet och kärringcykeln åt den andra.

Det finns inte en cykelhjälm i världen som hjälper om man hamnar under ett par bildäck.

Jag hann inte ens ut till sjukhuset för att säga hej då. En stressad läkare tog mig åt sidan i korridoren när jag kom inspringande med andan i halsen och förklarade kortfattat vad som hänt och att dom inte kunnat göra något. Jag nickade och höll käften och var lugn och sansad som en annan känslolös jävel. Jag var väl antagligen för chockad för att inse vad doktorns medicinska snack betydde.

Jag fick rota fram numret till Norpings föräldrar och ringa och berätta. Det var hans farsa som svarade och han tog det lika lugnt som jag. Han sade att dom skulle komma upp till Sverige så fort som möjligt för att ordna med begravningen och allt sånt där. Jag hörde hans morsa grina i bakgrunden, men jag orkade liksom inte bry mig.

Efter det gick jag runt som i någon sorts dimma. Jag gick till redaktionen och skrev klart artiklarna som skulle in i nästa nummer av blaskan. Jag åkte hem och glodde på TV. Dagen därpå gick jag till Vaxkupan och kikade på lite skivor, köpte ett par stycken, gick på bio, gick hem.

Det dröjde två dagar innan jag insåg att jag glömt Kattfan.

Jag åkte ut till Lindö så fort jag kunde och tänkte att nu hade väl kräket rivit hela huset. Klöst sönder sofforna och gnagt av alla sladdar. Det var en jävla tur att jag hade ett par arbetshanskar i skuffen. Egentligen borde jag väl ha haft en sån där vadderad dräkt också som snutarna har när dom tränar sina jyckar.

Kattfan hade skitit i vasken och matskålen var tom, men annars stod lyxvillan kvar som Norping lämnat den när han satte sig på cykeln den där sista förmiddagen.

Jag fick leta igenom alla dom sju rummen innan jag hittade katten. Den låg i Norpings skrivbordsstol och såg ensam ut. När den hörde att jag kom tittade den upp och jamade så ynkligt och övergivet att det var precis som om den ville fråga mig var Norping var någonstans och varför det inte var någon som hade gett den mat.

”Han är borta”, sa jag till katten. ”Husse kommer inte hem mera.”

Och sen satte jag mig ner på parkettgolvet framför den öppna spisen och började grina som en liten unge. Hela huset var bara så jävla fel. Jag hade aldrig någonsin varit här utan att Norping varit hemma, utan att han stått vid diskbänken i det blanka toppmoderna köket och tuggat på en kall pizzakant från igår, eller suttit framför datorn och jobbat med någon hemsida eller spelat spel. Utan Norping var det bara ett hus, kallt och tyst, som om det kom direkt ur paketet, fortfarande inpackat i bubbelplast med bruksanvisningen oläst och garantibeviset nytt.

Jag vet inte hur länge jag satt där och tjöt. Efter en stund kände jag något mjukt mot handen, och så kröp Kattfan upp i mitt knä. Den försökte varken bita eller klösa mig, den bara låg där som en lurvig tyngd som sände värme genom mina jeans. Det fick mig att börja grina ännu värre. Det var första gången kräket lagt sig i knät på någon annan än Norping. Jag är säker på att den på något vis förstått vad jag sagt, att husse var borta och aldrig skulle komma hem mera, och Kattfan sörjde Norping på sitt vis.

Jag rensade bort kattlorten ur vasken och tog med mig Kattfan hem. Det var inte så mycket annat att göra. Ingen av polarna tordes ta hand om den, och jag ville inte köra tillbaka den till Fiahemmet. Det skulle ha varit samma sak som att lämna bort Norpings skinnrock. Kattfan var det enda som fanns kvar av Norping och jag kunde inte släppa ifrån mig den.

Min hyresvärd gormade på mig att jag inte fick ha husdjur i min lya. Jag sa åt honom att om snubben bredvid mig fick röka hasch, och tanten i lägenheten ovanpå fick sälja hembränt, så borde jag få ha en kattjävel i kvarten. Han gormade inget mer efter det. Kattfan verkar nöjd med att bo hos mig. I alla fall har den slutat bita mig. Men den lägger sig aldrig på min dataskärm. Kanske för att jag inte spelar Age of Empires.

På Norpings gravsten står det Erik Hansson-Lindberger. Jag var tvungen att tänka efter innan jag kom ihåg att det var så Norping hette egentligen. Det var flera stycken av polarna som inte hittade dit bara för att dom inte kände igen namnet.

Dagen efter begravningen packade jag ner alla Norpings skivor i kartonger och skickade dom till Rix FM. Jag skickade inte med någon förklaring, bara en liten lapp där det stod: Från Norping. Så ni kan sluta spela den där jävla kommersiella mespopen.

Jag har ingen aning om vad som hände med skivorna. Antagligen ligger dom och samlar damm någonstans. Det är precis som med lyxvillan ute i Lindö. Norpings föräldrar har försökt sälja den i evigheter nu, men det är ingen jävel som har råd. Kåken ligger öde och tom, som allt liv som någonsin fanns i den försvann tillsammans med Norping och Kattfan. Fönstren är som mörka sorgsna ögon som stirrar ut över Bråviken. Huset saknar Norping lika mycket som jag.

Ett av fönstren till källaren har gått sönder. Det är alldeles lagom stort hål för att man ska kunna kravla sig igenom. Ibland åker vi ut till Lindö, jag och polarna. Vi parkerar Hondan i skydd av syrénhäcken och smyger oss in i trädgården, under äppelträden, mellan rabatterna. Så kryper vi in genom källarfönstret. Jacuzzin står fortfarande kvar.

Vi badar och dricker ett par öl. Snart någon dag kommer det väl en vaktbolagssnubbe och upptäcker oss, men det kan kvitta.

Det är ändå inte samma sak längre.