Älskar

Jennyh Lindén 2005

”Står du verkligen ut med mig då?” frågade Gabriel. ”Om vi ska bo ihop.”

”Jag är väl inte perfekt jag heller”, svarade jag.

Gabriel flinade. ”Nej, vem fan är perfekt.”

Det var för tre månader sedan. Det här är nu. Vi har kånkat och stönat och svettats och stått på huvudet i pappkartonger i två dagar och jag svär att aldrig mer flytta. Gabriel gör sitt bästa för att reta gallfeber på mig. Han har en röd och orange lavalampa som han haft sedan han var tretton. Jag försöker övertyga honom om att den inte alls matchar de ljusblå tapeterna i vardagsrummet, men varje gång jag vänder ryggen till hamnar lampan lik förbannat på fönsterbrädan. Jag överväger att ’råka’ tappa den i golvet.

När jag hänger upp mitt älskade bambudraperi i dörröppningen till köket fastnar Gabriel genast med håret i det. Jag misstänker att han gör det med flit. Vi gör en överenskommelse. Jag ska ta ned draperiet och lampan ska bort. Det går några dagar. Varken lampan eller bambudraperiet försvinner.

”Du skulle ställa undan lampan”, säger jag efter en vecka.

”Ja”, säger Gabriel. ”Och du skulle ta ner draperiet.”

”Ja det skulle jag”, säger jag.

Både lampan och draperiet finns fortfarande kvar. Jag dammsuger under soffan. Gabriel står och tittar på och äter konserverad majs direkt ur burken. Jag fastnar i lampsladden med dammsugaren och stönar. Han skrattar.

”Det är inte roligt”, säger jag.

”Det är det visst”, säger han. Sedan kysser han mig länge och omsorgsfullt. ”Jag älskar dig”, säger han.

”Jag älskar dig också”, svarar jag. ”Och jag kommer att älska dig ännu mer när du har borstat tänderna.”

Han skrattar igen. Det sitter en majsflaga mellan hans framtänder. Ingen skrattar så vackert som Gabriel.

&&&&&&&

Vi åker ut till havet. Det är snart höst, för kallt för att bada. Jag sitter på huk i strandkanten med min kamera. Gabriel hoppar mellan stenarna någon meter ut i vattnet. De salta stänken väter hans byxben.

”Akta så du inte faller”, säger jag. Gabriel räcker ut tungan till svar och knyter upp snusnäsduken som håller håret på plats. En plötslig vindpust fattar tag i tyget och sliter den ur hans hand. En rödvitmönstrad mås flaxar iväg mot horisonten. Gabriel sträcker ut armarna, kastar bak huvudet och skrattar.

”Om jag föll nu skulle jag flyga!” vrålar han. Jag tar ett kort av honom, men när jag framkallar filmen kan inte bilden alls jämföras med det mentala fotografiet jag har av just den här dagen.

&&&&&&&

Det är två veckor kvar till jul. Dagarna är korta och mörka. Luften är avgastung. Vi tänder stearinljus och kryper ned under täcket.

”Ska vi knulla?” frågar Gabriel.

”Måste du alltid säga sådär?” säger jag. ”Jag tycker inte om det.”

”Vaddå? Att knulla?”

”Nej”, svarar jag, en aning irriterat, för han vet precis vad jag menar. ”Jag tycker inte om det ordet bara.”

Gabriel kryper närmare, fladdrande med de långa ögonfransarna på ett skrattretande sätt. ”Knulla”, viskar han förföriskt i mitt öra. ”Knulla, knulla, knulla…”

Jag kan inte låta bli att le. Han har ett ansikte som en grekisk gud, som ärkeängeln han delar namn med. ”Fortsätt sådär så har du snart förverkat din rätt till aktiviteten i fråga”, säger jag.

”Ta det där igen på svenska”, skrattar han och börjar kittla mig. Han borde ha lärt sig att våra kittlingsdueller alltid slutar med att han ligger kvidande och vrider sig på golvet. Det är vad som händer den här kvällen också, men inte förrän jag har jagat honom genom hela lägenheten.

”Ger du dig?” frågar jag till slut. Han nickar ödmjukt och jag släpper honom.

Gabriel reser sig upp och rusar ut på balkongen i bara kalsongerna. ”Knulla!” vrålar han rakt ut mot vinterhimlen. ”Fan vad det är skönt att KNULLA!”

Jag sitter med ryggen mot vardagsrumsväggen och skrattar så att magen värker. Och jag älskar älskar älskar. Har aldrig älskat så mycket.

&&&&&&&

Vi tillbringar julen hos våra respektive familjer. Jag kommer hem på annandagen. Dörren är olåst, och jag blir glad för det betyder att Gabriel hunnit hem före mig.

Jag kommer in och märker direkt något är fel. Det är tyst. Det är aldrig tyst när Gabriel är hemma. Det första han gör när han kommer innanför dörren är att sätta på stereon. Tystnad är ett koncept som han aldrig riktigt kunnat förstå.

Jag lämnar mina väskor på hallgolvet och går på änglajakt i lägenheten. Jag hittar honom i badrummet.

En kakelplatta är sprucken. Vita flisor ligger på golvet. Väggen är fläckad med rött. Blod. Gabriel sitter hopsjunken med ena handen tryckt mot bröstet. Handen är också rödfläckad, t-shirten likaså.

”Vad har hänt?” frågar jag, med en röst som inte är min egen. Han svarar inte. Jag undrar om han hört mig.

”Gabriel, vad är det?” frågar jag igen. ”Vad är det som är fel?”

”Ingenting.” Hans röst låter kvävd.

”Det är klart att det är”, säger jag. Han har drämt handen i väggen så hårt att kaklet gått sönder. Vilken idiot som helt kan ju lista ut att något är fel.

”Nej, det är inget. Bara min JÄVLA morsa och min JÄVLA farsa.”

Jag frågar inget mer. Jag vill inte veta några detaljer. Jag kan gissa tillräckligt väl ändå. Lika mycket som jag älskar Gabriel, lika mycket hatar jag hans trångsynta, bigotta föräldrar. De som inte förstår att de har fått en ängel i gåva. De som vill skära av hans vingar och fjättra honom vid jorden.

”Jag älskar dig”, säger jag. Mest för att det är det enda jag kan säga just nu som verkligen spelar någon roll. Han svarar inte. Jag ställer mig på knä bredvid honom. ”Får jag se på handen?”

Han sträcker fram sina blodiga fingrar, fortfarande med blicken riktad mot golvet. Jag törs knappt röra vid hans hand. Det syns direkt att här behövs antagligen både gips och stygn.

”Vänta här Gabriel. Jag ska ringa efter en taxi. Gå ingenstans, okej?”

Han nickar tyst och jag rusar iväg för att ringa. Jag mår illa. Hjärtat försöker dunka sig ut igenom bröstkorgen. Enligt lagen om alltings ultimata jävlighet hamnar jag naturligtvis i telefonkö. När jag äntligen kommer fram har jag sådan panik att jag knappt kommer ihåg vår adress.

Gabriel har inte rört sig ur fläcken när jag kommer tillbaka till badrummet. Jag försöker stilla det värsta blodflödet med en handduk.

Till slut kommer taxin och kör oss till akuten. Gabriel får smärtstillande och en läkare lappar ihop handen. Två fingrar är brutna. Jag sitter bredvid honom hela tiden och kramar hans andra hand, som om han skulle försvinna från mig om jag släppte taget.

&&&&&&&

Senare ligger vi hemma i vår säng. Mina väskor står fortfarande ouppackade på hallgolvet. En tom pizzakartong ligger på köksbordet. Jag har skrubbat bort blodet i badrummet. Gabriel är dåsig av de smärtstillande tabletterna och fullt tillfreds med att ligga hopkrupen i min famn.

”Gör inte sådär mer”, säger jag och stryker handen över hans hår. ”Du skrämde mig.”

”Jag vill skära pungen av Alf Svensson”, säger Gabriel och gäspar. En sömnig ärkeängel är det som ligger här hos mig i sängen.

”Jag ska hålla fast honom under tiden”, lovar jag och menar det.

Vi ligger en stund och gör upp strategier för infångandet och kastrerandet av Alf Svensson. Jag har näsan i Gabriels lockiga hår. I morgon måste jag ringa till värden och förklara den trasiga kakelplattan, men just nu är vi inte hemma om verkligheten knackar på.

”Jag älskar dig”, säger jag.

”Fast jag fattar inte varför”, svarar han. ”Jag är ju helt jävla störd med alla mina nojor.”

”Äh”, säger jag. ”Vem är perfekt.”