15:e Januari

---

10.26: Kära hoplimmade papper!

Denna dagbok gavs till mig av min mamma i julklapp för att jag skulle kunna ta ut min ilska på något annat än henne, andra folk i min omgivning och mesiga lärare som föredrar fjäskiga MVG-barn framför egendomliga barn som jag själv. Hon tror säkert att om jag lägger ut all min ilska i dom här tomma papperna så kan jag bli den Perfekta, Populära dottern med behov av trehundra kilo smink per år hon alltid velat att jag ska bli!!

...Jag hoppas att hon dör i Helvetet.

Nämen-flämt-ojdå! Det där var väl lite aggressivt? Det är bäst att jag håller igen! Jag vill ju inte göra mina framtida barnbarn generade över deras farmors hatfyllda tankar till vuxna som tror dom vet allt om ens hjärna! Det skulle ju vara rentutav förskräckligt!

Jag, sarkastisk? Hur kan du tro något sånt??

Sanningen är att min familj (bestående av min mamma, pappa och störda lillebror) har kommenterat min stil många gånger. Om man växer upp med det ständiga torterandet av en mamma som säger att man kommer bli “en sån fiiin flicka!”, en pappa som hela tiden undrar när man ska skaffa pojkvän och en lillebrorsa som bara är allmänt dum i huvudet så är det inte så konstigt att min hjärna är lite fucked up!

I alla fall, en presentation av mig själv kanske skulle passa sig. Nu när man ändå har börjat och allt.

Billie Mattson. Jaa, det är mitt namn. Det är inte som om jag valde det själv. Min mamma döpte mig efter någon artist som hon ansåg vara bra när hon var liten. (Jag har en gång haft tillgång till Kyrkan. Det är ett mirakel! Låt oss alla kalla på intressesmurfarna!) Min mamma, som inte vet ett skit om bra musik. Hon tycker självklart tvärtom, att det är hon som är perfekt på alla sätt och vis och att jag är katastrof i sin mänsklig form. Vilket förklarar varför hon drar med mig till en terapeut två gånger i veckan för att hjärntvätta mig och göra mig till en normal tonåring som hellre oroar sig för finnarna i ansiktet än världens undergång.

Jag kan riktigt känna hur mycket du bryr dig, mamma. Värmer om hjärtat.

Tydligen så anser min kära mamma att jag behöver hjälp. Som om sextonåringar inte klär sig i svart, lyssnar på hårdrock och provocerar lärare. Bara för att hon råkar vara allas förebild så skäms hon över att han en dotter som inte är lika perfekt också. Om hon hör att någon tycker illa eller att någon har något att klaga på om henne så måste hon se till att ändra sig, för annars så skulle det vara FÖRFÄRLIGT!

Det är det som är problemet med dagens ytliga samhälle. Alla bryr sig för mycket.

Vem bryr sig egentligen om att jag inte får lov att gå in i kyrkan för att mina kläder anses vara satanistiska? (Prästen ansåg att rockbandet på min t-shirt var för Satanism och förbjöd mig därför att ta ett enda steg till.) Och vem bryr sig om att rektorn anser att jag är efterbliven? Den enda idioten på skolan som är efterbliven är ju hon själv. Jag menar, jag sitter utanför hennes fönster, under trädet och skriver i den här boken JUST NU. Skolkar, vill säga. Och hon har fortfarande inte sett mig? Eller så sitter hon kanske och förnekar att jag ens existerar?

Vet man aldrig med Rödlöken.

Jag har aldrig fattat hur det kan gå över 200 elever på den här skolan och fortfarande är det nästan ingen annan än jag som skolkar. Hooray for the Psycho Bitch, I say.

Måste gå och kolla om det finns något roligt att göra. Vet inte ens varför jag skriver. Eller varför jag tog dig i min skolväska. Du har förhäxat mig, din dumma bok. OCH ALLT ÄR MAMMAS FEL.

...Jag pratar med en bok. Var snäll ring 112 någon?