Kom, Stjäl Mitt Hjärta

---

Jag är ensam. Det spelar ingen roll vad folk säger. Jag är och har alltid varit ensam. Från människornas begynnelse till nu så har alla bara varit ensamma. Om din hela familj skulle dö så skulle det inte göra nån skillnad. Man är ändå alltid ensam, trots människorna runtom en. För i slutändan så kan man bara lita på sig själv och man har verkligen bara sig själv. Ingen annan. Det finns väl ingen som följer efter varenda steg man tar? Det är dags för folk att inse. Ensamhet är inte något man frivilligt anmäler sig till. Man har det hela livet. För den finns alltid där. Väntar på dig när du inte har något kvar. När livet känner sig som mest hopplöst.
När jag var liten fanns det alltid någon. Man inbillade sig att trots att man hörde föräldrarnas bråk när man var i källaren och dom på övervåningen, trots att kompisarna svek och pratade bakom ens rygg, trots att man grät floder nog att fylla hela Nilen – man inbillade sig att man inte var ensam. Att hoppet fanns där. Att allt bara skulle sluta. Men man fattade inte då. Inget kan hindra ensamheten. För det är något man alltid kommer ha. Förföljer en som en mörk skugga genom hela livet. Som ett sånt litet svart regnmoln vissa seriefigurer har över sig i Kalle Anka. Och det är ju fint att veta innan man dör. Att man bara är som en jävla seriefigur.
Jag brukade ha låtsaskompisar. Det gjorde det nog lättare för mig att gå igenom ensamheten. Även fast det kändes som skit efteråt, när man insåg att fantasikompisarna aldrig skulle kunna bli presenterade för föräldrarna, eller kunna gå i skolan med en så man kunde skryta om dom. Men utan annan utväg så fortsatte man bara låtsas att allt var bra. Man levde som en kung, eller drottning, med sina låtsaskompisar och dansade runt med dom på ängar, i skogar och skrattade med dom. Allt var fint. Allt var bara fint. Sen kommer den tiden då man fattar att det inte är värt nånting. Hur många låtsaskompisar jag än haft, hur många som än har kramat mig eller sagt att dom gillar mig, älskar mig och uppskattar min existens så spelar det ingen roll.
Inget slår ensamheten.
Jag önskar att någon skulle kunna hjälpa mig att glömma. Varför kan ingen bara komma in i mitt liv, stjäla mitt hjärta med storm, få min hjärna att glömma allt som har med ensamhet och livet att göra? Jag vill kunna lita på någon. Som en låtsaskompis, fast riktig. En sak i verkligheten att inte förbise. Någon jag accepterar helt för vad eller vem den är och älskar personen lika mycket för det. Jag vill att personen ska lita på mig lika mycket som jag lita på den och få mig att känna att livet faktiskt betyder något. Att det finns något utöver ensamheten. Under mina levda femton år så kan jag inte komma ihåg någon som har tyckt att jag var speciellt, eller jag tyckt var speciell. Jag kan inte komma ihåg någon som har berört mig, någon som jag har berört, eller någon som har sagt att den gillar mig.
Jag behöver nån. Att glömma i fem skunder skulle vara rena paradiset. Att inte bli påmind varenda sekund av mitt liv om att mobilen aldrig ringer - ingen vill veta av mig - eller att dom enda som nånsin sagt att dom är glada över min existens är mina föräldrar. Jag vill att nån ser mig, inte som ett asocialt, svartklätt barn med rutten attityd, jag vill att nån ser MIG. Nån som tänker att; den här varelsen är speciell, henne vill jag aldrig skiljas ifrån. Vi behöver varandra.
Stjäl mitt hjärta, och jag följer dig överallt för att få tillbaka det utan att lyckas.
Jag behöver det. Och svik mig inte. Jag vet inte om jag klarar av ensamheten längre. Jag vill vara naiv och ovetande. Det finns ju folk som tror på livets goda sidor. Kan inte jag vara en av dom människorna?
Blås ut ensamheten i fönstret, vifta bort ångesten nonchalant med handen och krama bort sorgerna åt mig.
Kan inte nån stjäla mitt hjärta? Snälla. Det är viktigt.