Jag sprang nerför den breda gatan. Klockan bara var 21.00, och det kryllade av människor på gatorna. Jag såg mig om, men såg varken honom eller hans följeslagare. Han var nog så arg på mig att han skulle döda mig, om han fick tag på mig. Jag gick in i ett kafé och låtsades att vara en helt vanlig dödlig människa som hade lite bråttom, satte mig vid ett runt, litet bord i hörnet och beställde en kopp svart kaffe. Kaffet var så blankt att det återspeglade min spegelbild, min vita blanka hy och de ovanligt glasartade, nästan lilafärgade ögonen. Jag tänkte naturligtvis på vad som hade hänt, och det var nu jag förstod hur sårad han hade blivit av mina fruktansvärt sanna ord. Han hade rätt att vara arg på mig.

"Men vad betyder det att leva? Vet du det? Du som har så många erfarenheter och påstår dig veta allt?" skrek jag åt honom. Han svarade mig som en reflex: "Jag har aldrig påståt mig veta allt! "

Jag satt där i den lugna kaféet och stirrade fortfarande i mitt kaffe och värmde mina onaturligt kalla händer och fingrar, som jag höll runt koppen. Det brände mina fingrar, men det kändes ändå skönt.

"Men svara mig," bad jag, "snälla du!" "Jag vet inte." sa han. "Det betyder inget, eller hur? Bara att vi alla, till och med de här dödliga människorna är födda för att dö!" skrek jag åt honom. Han såg förtvivlad ut och verkade fundera för ett ögonblick som kändes som en evighet innan han svarade. "Alla vi har våra egna teorier, men jag tror att vi är skapta för att uppfylla våra behov och att det är en del av guds plan." sa han. "Den gud vi alla hatar" mumlade jag.

Sen verkade det som om han plötsligt blev fruktansvärt trött på mig och mina frågor. Han vände ryggen mot mig, där vi stod i den tomma gränden. Det var så mörkt den kvällen. Det verkade som om månen hade försvunnit från den becksvarta natthimlen. Bara försvunnit. Jag önskade att jag också kunde försvinna som månen hade gjort. "Jag förstår inte", mumlade jag, "jag bara förstår inte…svara mig Morgan!" vrålade jag med full hals. "Svara mig din äckliga typ!"

Sen är jag inte säker på vad som hände. Jag tog en gammal soffa som var bakom mig och kastade den på honom med all min kraft. Han blev rasande och hoppade på mig. Vi rullade runt och jag bara slog honom i blint raseri. Till sist hamnade han överst och viskade argt: "Sluta nu Nicholas!" Jag slet mig loss och gick dinglande som en fullgubbe några steg ifrån honom. "Jag hatar dig ditt kräk!" Jag vände mig om mot honom och mötte hans sorgsna blick. Hans härligt blåa ögon stirrade tillbaka på mig och han hade tårar i ögonen. Jag flög på honom igen och det var då jag förstod att jag var omringad av hans följeslagare. Han drog sig ifrån mig, medan hans följeslagare närmade sig mot mig. Jag var inte rädd men insåg att det förstås inte skulle finnas någonting kvar av mig, om de hoppade på mig. "Ändå, med all den här meningslösheten så är livet så kärt!" Jag sprang ifrån honom och hans vampyrer till följeslagare med en fart, så att jag bara skulle vara en snabb skugga för de dödligas ögon. Jag kände på mig att de följde efter mig.

Där satt jag i det där lagom tysta kaféet, med de här tröstande svaga rösterna av människor som pratade med varandra, och stirrade fortfarande i kaffet som nu hade blivit kallt. Jag reste mig, jag var så fruktansvärt törstig, och det insåg jag nu. Jag gick sakta ut ur kaféet och lade några sedlar på disken som dricks medan jag gick.

Där ute var luften sval och skön. Jag gick sakta i de nästan tomma gatorna och insåg att jag faktiskt hade suttit i kaféet en ganska så lång tid. Jag tror att jag formade ordet förlåt på läpparna mot min vilja. Jag visste inte vart jag var på väg men kände mig bara tvungen att gå.

Det kom en man emot mig, han var dödlig, och verkade vara mycket full. Han lade armen om mig och började sjunga med sin släpiga röst, och jag tror att han skulle falla ned om jag släppte honom. Vi gick längs gatan och kom förmodligen fram till hans port. Han öppnade dörren och ledde mig in. Jag kunde inte låta bli att le mot honom. Så full som han var verkade han inte första vad han gjorde. Jag ledde honom till en fåtölj och han satte sig. Jag böjde mig över honom, han sjöng forfarande, och jag lät mina små vassa huggtänder tränga in i hans svettiga hals och jag drack fort så att inte bli för äcklad av honom. Jag släppte honom, han var helt tömd på blod.

Jag kom plötsligt på att tänka på den lilla byn som jag bodde i som barn. De hade tagit ett lik av en kvinna som tydligen hade blivit tömd på blod av en vampyr och stack en påle genom hennes hjärta. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende vid tanken. Det verkade så löjligt. Därför att han, som jag nu hade tömt på blod, skulle aldrig bli en vampyr och om han någonsin blev det, (som var omöjlig för att han naturligtvis var död) skulle han inte dö av att någon stack en påle genom hjärtat på honom.

Jag gick ut ur huset och mådde dåligt av att ha druckit för mycket av hans alkoholblandade blod och förstod mer än någonsin förut hur ond jag var och hur meningslöst livet var. Jag var frestad av att bränna en liten del av min vita hud och bara se hur det känns. Jag drog handen genom mitt tjocka, korpsvarta hår och tänkte på att det var en löjlig idé att bränna min hud, för att jag skulle nämligen bränna hela mig själv. Jag gick emot den lilla parken och bröt sönder grenar från träden. Jag gick till en liten gränd, hällde alkohol på de tjocka grenarna och tände eld på den. Det var en fruktansvärd känsla. "Nu ska jag till helvetet," tänkte jag.

Jag stod där och samlade allt mitt mod, men sedan kände jag en hand som vräkte undan mig. Det var Morgan. "Den jäveln" tänkte jag. "Men vad tror du att du håller på med?" vrålade han. Jag bara låg där på rygg på den våta grusvägen och stödde händerna mot marken, slängde huvudet bakåt och stirrade mot de blinkande stjärnorna, medan Morgan släckte elden. Han kom emot mig. "Vi lever i döden Morgan" sa jag. "Nej" sa han. "Vi lever, vi lever fortfarande på det här paradiset Nicholas, att leva i helvetet är att leva i döden, då känner man den verkliga smärtan." "Men den tid jag levde i är förbi!" sa jag. "Dödligheten är livet, inte det här! Ser du vad jag är? Jag är en levande död!" skrek jag.

Han kom och tog mig i armen och hjälpte mig upp. "Jag kan inte leva så här!" viskade jag. Han slog armen om min midja och ledde mig in i gatan. "Jag kan inte leva så här!" upprepade jag högre. "Du har kunnat och du kommer att kunna." sa han, hans ord kändes som örfilar fast han talade mycket milt till mig. "Jag har ingen som helst anledning att leva." sa jag. "Jo, det har du. Lev för all den skönhet du ser i världen. Du har allt att leva för. Det finns så många som tycker om och till och med älskar den jävul du påstår dig vara." sa han.

Han stannade under en gatlykta och lutade sig emot den. Jag stannade och tittade ned på den regnvåta marken. "Det är nog meningen att vi ska leva. Vad tror du annars att de här människorna egentligen har att leva för?" sa han sakta. "Jag vet inte" svarade jag. Men jag tror att han hade rätt för att då kände jag att en del av all den nästan outhärdliga smärta jag kände lyftes bort från mina axlar. Jag lät händerna glida in i fickorna och sa: "Det här är futtigt, vi kommer aldrig att komma någonvart." Han log mot mig.

Det hade börjat ljusna. Morgan tittade upp mot himlen. De dödliga såg inte än att det hade börjat ljusna men min vampyrnatur talade om det för mig. Han tog av sig sin capeluva, och hans bruna, långa hår lyste i ljuset av gatlyktan. Han tittade på mig och det verkade som om hans blick sa: "Äntligen har du fattat något!" Jag blev plötsligt arg och vände mig om ifrån honom. Jag gillade inte att han tänkte så om mig." Det är nog bäst att jag går," sa jag. Han nickade nästan omärkbart.

Jag gick emot min gamla, lilla skjul som jag levde i, satte nyckeln i låset och vred om. Det var tomt och mörkt där inne och jag kände en svag lukt av mögel. Jag gick emot det ställe där golvplankorna var lösa, där jag brukade sova under dagarna, lyfte upp de och lade mig, och fick golvplankorna på plats. Jag fick damm i munnen och det smakade äckligt men sedan grydde solen och jag in i min medvetslösa sömn.