Det är vad jag ser varje morgon, varje dag. Jag vet att det finns människor som inte alls är lyckliga, som har massor med problem, men allt jag ser är dom där glada ansiktena. Alla andras lycka, min bitterhet.

Det finns ju också de där deprimerade, svartklädda människorna som skär sig själva och alla ska tycka synd om. Men enligt mig är de flesta bara falska. Vilken människa som helst kan skära sig, tjockisen som du passerar i matkön som har på sig alldeles för åtsittande kläder, fjortisen med den perfekta pojkvännen som förra torsdagen kaxade upp sig och sa åt dig att dra åt helvete. Det är inte som om svarta kläder är obligatoriska när man skär sig själv. Men nu är det så folk tänker, nu ska man vara svartklädd om man är deprimerad.

Dessutom SKA man vara deprimerad, för det är inte coolt att vara glad. Ens liv ska vara skit och way darkness, alternativt. Att vara som alla andra är tråkigt. Då duger man inte.

Jag ser inte nån annans elände lika stort som mitt och ja, jag tycker synd om mig själv. Jag skär inte mig själv, det är bara löjligt. Självmord har förstås alltid varit ett alternativ, och två gånger har jag försökt ta fegisutvägen - överdos av sömnpiller. Inte nåt som bara hade tagit slut på mitt liv direkt, som en pistol eller ett rep, utan sömnpiller. Ingen vet förstås om det förutom sjukhuset, vilket kan vara både till fördelar och nackdelar. Fördelar, såsom att jag slipper bli bevakad på heltid i skolan, omtalad av eleverna. Nackdelar, jag har ingen att dela mina sorger med, mitt liv med. Var man än går - kan ni tänka er att det aldrig är nån som lyssnar, nån som märker? Rätt så ironiskt eftersom det oftast känns som om jag går runt med en skylt runt halsen där det står "Mentalt störd, självmordsbenägen och asocial tonåring".

Dagarna går, men det känns som om jag står stilla, har fastnat på samma plats i samma position med samma ansiktsuttryck. De anställda på barnhemmet jag bor på frågar inte ens hur jag mår längre. Efter elva år av försök, frågor, övertygning om att jag inte är ensam, om att det finns fler som blir lämnade av sin familj, fler som är bittra, ledsna och arga så verkar de ha gett upp. Jag vet inte hur jag ska känna. Känslorna är där nånstans, men långt inne, undanstoppade på nåt ställe med flera lås. Så var det nog redan när jag blev upphittad. Jag hade stängt alla vägar in.

"Leo, vill du prata om det som har hänt?"

Jag hatade terapeuten. Hon trängde sig på. Hon och alla på barnhemmet trodde att min familj på något sätt hade övergett mig. Men så var det ju inte. För mamma hade sagt att hon skulle komma tillbaka och hämta mig. Jag skulle vänta där på henne. Så jag höll tyst. Besöken hos terapeuten blev enformiga, och till slut bara en timme av tystnad.

När barnhemmet fixade in mig i en skola så var jag rätt lättad över att ha andra saker att göra än att vara på barnhemmet. Att fokusera sig på skolan blev en frihet, men lika ensamt. Överallt så såg jag glada barn, inte ensamma som jag själv. Föräldrar hämtade dem, mötte dem, kramade dem. Jag blev hämtad av min uppsyningsman från barnhemmet. Ingen visste något.

Ända sen tvåan har jag lärt mig att ta bussen från skolan till barnhemmet själv. Några gånger har jag rymt innan jag insett att det var meningslöst. Man kan helt enkelt inte rymma från livet.

Kanske är det bara min inbillning, kanske är jag bara en bitter, sextonårig ateist utan livsgnista, men när jag ser alla andras glädje så reflekteras min egen tragiska gestalt mot mig själv. Och jag vet inte hur jag klarat det hittills, i sexton år.