Jag gillar inte min nya dagsrutin. Jag gillade inte min gamla, men den nya är inte så rolig heller. Istället för den vanliga robotiska promenaden till bussen och den nästan komaframkallande bussresan så har promenaden blivit en slags förberedelse då jag bygger upp mitt försvar och gör mig immun mot hennes tjatter, bussresan har blivit en kamp om överlevnad genom hennes kramar och hela skoldagen blivit som ett test på hela min existens. Som om det är någon nånstans som försöker bevisa att det inte går att leva som jag, att bita ihop tills man helt enkelt dör.

“Ska du ha choklad? Vill du ha en kola?”

Varje morgon, varje dag har hon försökt pracka på mig choklad. Det känns bara mer motbjudande för varje gång hon viftar med alla karameller och godisar hon har. Det känns inte heller som om hon tröttnar på det. Och hon har inte slutat att krama mig. Hon skolkar inte längre, men hon gjorde det tillräckligt länge för att veta vart jag brukar hålla till. Så nu söker hon upp mig och kramar mig.

“Ska vi gå hem till dig nu?” Nej, för fan, lär dig att du aldrig kommer kunna gå till ett ställe som jag skulle kalla för hem din idiot. “Jag vill se var du bor!” Synd för dig då, för det får du inte. “Snälla!” Livet är hårt.

Vid slutet av skoldagen så förväntar jag mig att hon ska lämna mig som alltid. Den här gången gör hon inte det. Hon hänger på min arm och går där jag går med målet att hitta stället där jag sover och (inte) äter. Jag inser att hon tänker följa med hela vägen precis när vi kommit parken som skiljer de tråkiga kvarteren från de roliga kvarteren. Jag har alltid delat upp dem så för att på den tråkiga sidan ligger barnhemmet, klottermurarna, lasarettet, tågstationen samt villor och hyreshus som ingen någonsin verkar gå ut ifrån. Eller in i. Den roliga sidan är den del av staden som innehåller ungdomar, affärer, butiker, helt enkelt liv. Den delen är betydligt större än den tråkiga delen. Det är där de tråkiga kvarteren sätter upp planscher och affischer för att söka hjälp som de inte får.

Det lustigaste med den tråkiga delen är att den inte har någon fortsättning. Efter allt det tråkiga kommer ingen ny stad, bara skog. Och inte för att det skulle vara roligare för mig att vara i de roliga kvarteren. Det är ändå mest kompisaktiviteter där. Och jag har inga kompisar. Det är bara en indelning, som gott och ont, eller varmt och kallt.

Mittemellan de tråkiga och de roliga kvarteren så finns den här parken. Sandlådor, rutschkanor, klätterställningar, minigrävskopor för de minsta - hela kitet. Den är rätt så sorglig. Ingen kommer dit.

“Bor du här nånstans?” frågar hon hoppfullt. Mitt svar stannar fortfarande kvar i huvudet. “Du bor väl inte under rutschkanan?” säger hon och skrattar när jag sitter i det lilla utrymmet som finns under varje rutschkana. Jag skrattar inte med, eftersom jag nästan hoppas att jag kunde säga att det var min enrumslägenhet (utan hyra).

Tiden går. När det börjar bli molnigt så slutar hon att leka i parken och sätter sig bredvid mig. Huttrar. Jag bestämmer mig för att inte ge henne min tröja. Det var hon själv som bestämde sig för att ha kjol imorse, dum som hon var. Ingen annan är så dum att hon tar på sig kjol innan det ens har hunnit bli sommar. Det är som att äta isglass på vintern. Totalt FEL och onödigt.

“Måste du inte gå hem? Blir inte nån orolig om du är borta så länge?” frågar hon emellanåt, för när jag inte svarar första gången så fortsätter hon att fråga en annan gång. Jag kan väl nu konstatera att hon är någon som definitivt inte ger upp.

“Ingen risk” svarar jag tonlöst.

Vi fortsätter vänta. Lustigt, jag trodde liksom aldrig jag skulle vara den att behöva säga “vi” någon gång i hela mitt liv.

“Blir ingen orolig?” frågar hon senare ändå, när det hunnit bli kallare. Kan hon inte bara ge upp? Varför stannar hon kvar? Till och med när några regndroppar landar på sanden framför våra ögon härdar hon. Trots att hon har kjol på sig. När det börjar regna kraftigare så stannar hon också. Det enda hon gör är att ta tag i min arm. Som om hon känner tröst hos en som totaldissar henne. Jag försöker skaka av mig henne. “Nej” säger hon envist. “Jag ska få hålla din arm för du pratar aldrig med mig trots att jag är snäll och nu blir jag våt av allt regn på grund av att du vägrar visa mig ditt hem” säger hon snabbt och beslutsamt.

Det hjälps inte. Jag inser att jag måste gå till barnhemmet, om så med henne fastklistrad på armen.

Fate was never kind.

Hon dras med när jag ställer mig upp och för ett ögonblick snubblar hon fram när jag börjar gå, helt klart oberedd på att jag skulle röra mig i första taget. Jag bryr mig inte om att titta på henne. Hon fick som hon ville, jag vill inte se hennes nöjda min. Men är det inte dags att hon slutar hålla i min arm?

Tio minuter senare av plaskande vid varje fotsteg samt den kvarvarande igeln på armen så är vi halvvägs genom det dystra kvarteret och snart framme vid barnhemmet. Jag känner en stark längtan till Bertil och surkartsminen, nästan så att jag börjar darra. Men det kan väl också bero på att hon håller för hårt i armen. Jag försöker inte tänka, för när jag gör det så återkommer samma mening; nu finns det ingen återvändo. Och jag säger åt huvudet att glömma den bara för att komma på den igen tre sekunder senare och känna samma sorts ångest.

(Har du hack i skivan, eller?)

Tio meter framför barnhemmet så blir stegen tyngre. Hennes arm känns som en stor böld och sticks, bränns - varnar för att den inte ska vara där. (Varför lyssnar jag bara inte på den?) Den lyser i en stark färg. Mycket starkare än de urblekta färgerna runtom. En färgglad arm i ett söndertvättat och urblekt kvarter som det här. Den ska inte vara här. Den hör inte hemma. Inte ens om man skulle måla den svartvit. Det fungerar inte så.

“Så det är här du bor?” får hon ut rätt så krystat. Jag sliter blicken från armen och möter hennes ögon med en likgiltighet jag har haft i tio år. Jag är beredd på vad som än ska komma, och jag ska inte ge mig i första taget. “Får jag följa med—?”

“Nej” svarar jag kort innan hon ens har hunnit avsluta frågan. Sieg heil, säger jag bittert i huvudet till hjärnan som tvingar mig att vara på min vakt hela tiden.

“Okej, ses imorgon!”

Och så är det över.

En del av mig börjar undra om hon inte bara finns i min fantasi. Precis när hon försvinner från min syn med sin självlysande mundering så ställer jag mig frågan – är hon verklig? Hon är inte normal. Jag kan ha hittat på henne. Det är inte omöjligt. Tror jag.

“Hej, Leo. Har du varit nånstans?” säger Julia som sitter i receptionen efter fem. Fast det är knappt en reception. Det ser inte ens ut som om någon jobbar där. Det ser bara ut som ett skrivbord. “Sara har frågat efter dig” fortsätter hon. För första gången på tio år så nickar jag. Jag har bråttom till mitt rum, jag snabbar mig, nickar i all hast. Benen bär mig knappt.

Bertil Bertil where art thou Bertil?

När jag slänger upp dörren till mitt rum är allt där. Eller, ingenting är där. Precis som det ska vara. Bertil är kvar. Den krossade spegeln är där. Sängen. Det första jag gör ar att kasta mig i sängen och titta på Bertil. Mitt hjärta har slagit snabbt rätt länge nu, och jag vet inte varför. Du hjälper mig va, Bertil? Hjälper mig att förstå?

(Du mäter allt med fel mått, Leo.)

Vad menar du?

(Inte ens det fattar du, ungjävel.)

Jag andas ut och ligger där ett långt tag. Det är ingen fara längre. Allt är som det ska vara. Långsamt försvinner tyngden i mina ben, hjärtats dunkande i sambatakt försvinner och återgår till det vanliga ohörliga stadiet.

Tack för hjälpen.

Den dagen glömmer jag att skriva.

---

Jag vaknar inte i mitt rum.

Det första jag får syn på är en massa människor – Saras ansikte, pannan rynkad i något som jag tolkar som oro. Ändå är de inte det första jag märker. Det första som äntrar mina tankar är, det här är inte mitt rum. Jag försöker lyfta på huvudet men blir yr. Dåsig som jag är får jag ur mig en ogenomtänkt mening.

“Vart är mitt rum?” Jag säger inte “Jag är inte i mitt rum”, eller “ta mig till mitt rum”. Jag frågar vart mitt rum är, som om det var något man hittade på ett nattduksbord. Det är för tidigt för mitt huvud, antagligen. Med trötta ögon urskiljer jag blickar av medlidande. Alla de som tar hand om mig verkar vara där. Det ser ut som om de tycker synd om mig. Varför tycker de synd om mig?

“Vi har ringt skolan, Leo.” Var tyst, Leo. Titta inte på dem. Titta i taket. Få dem att tro att takfläkten är det mest intressanta du någonsin sett. “Du stannar här idag.” De fungerar faktiskt som åska, mina väktare. Man använder samma metod för att räkna ner. Om de har väntat mer än tjugo sekunder på att säga något så finns det en möjlighet till att de försvinner. Om man väntar mer än trettio sekunder så brukar de försvinna. Över en minut så går man oftast säker. “Är det något som har hänt, Leo?” Fyrtiotre sekunder. Så nära. Snurr, snurr. Om jag var en fågel skulle jag nog flyga in i en takfläkt. Inte just för att dö, men kanske för att se vad som hände med mig. Kanske för att ingen har sett en så dum fågel förut.

En minut.

Som väntat. Min tystnad får dem att lämna rummet, som jag nu upptäcker råkar vara ett av hemmets sjukhusrum. Jag vet inte varför jag är där. Jag vill inte att de ska veta att jag inte vet det. Jag vill inte att de ska veta att jag är tokig.

Takfläkten snurrar, och det blir som mina timmar hos terapeuten. Jag stirrar, och jag räknar. Sekunder. Hur många gånger man kan dela hundra. Och jag kommer på att man kan dela talet sextio mer än vad man kan dela hundra. Hundra kan delas med ett, två, fyra, fem, åtta och tio. Sextio kan delas med ett, två, tre, fyra, fem, sex, åtta och tio. Talet sextio har fler möjligheter än talet hundra.

Jag träffar Sokrates och skäller ut honom. Jag talar grekiska, men inte så att jag kan repetera det med rösten. Men det är grekiska, det kan jag svära på. Jag kritiserar honom för hans misstag. För det jag tyckte var fel av honom att göra. Jag kallar honom fula namn på grekiska. Och jag ler.

När jag tittar på klockan är den tjugo över fyra. Jag undrar om det är morgon eller eftermiddag. Och hur länge jag har legat och stirrat på takfläkten. Svaret kommer till mig efter någon minut.

“Leo, du har en besökare—”

“Ja, ja, han fattar låt mig bara få komma in nu!”

Dörren flyger upp och jag ser plötsligt en regnbågsfärgad människa stå i rummet. Det är ingen tvekan om vem det är, det är bara svårt att tro att det är hon. Där, i barnhemmet.

“Konnichiwa, Leo-chan!” Vad gör hon här? “Jag tog med mig lite choklad om du ville ha men eftersom jag känner dig så började jag äta några bitar på vägen hit redan.” Choklad? I den där kassen? “Jag tror det finns lite chilitryffel kvar om det skulle vara så att du nu klockan sexton-tjugotre denna sällsynta dag känner ett sug efter en sötsak som även med rätt mängd kakao är bra för hjärtat!” Hon pratar fortfarande för mycket.

“Vad gör du här?”

“Vet du jag är sårad över att du ens känner att du måste fråga det med tanke på att jag har lovat att vara din eviga följeslagare—”

“Gå härifrån.”

För första gången sen jag träffade henne så får jag tyst på henne. Hon är tyst i mer än fem sekunder efter mitt (väldigt trevliga, för övrigt) uttalande. Det känns som om jag har lyckats såra hennes känslor. Jag avslutar med att vända ryggen mot henne och blunda.

Tror ni att jag vältrar mig i självbelåtenhet? Ni har inte fel.

“Aa...” Jag hör något kollidera med golvet och misstänker att hon ställde ner kassen. “Blev du sur för att jag åt din choklad? För jag skojade bara om det, det finns både chilitryffel, cointreautryffel och en massa annat jag har inte tagit något.” Tror du seriöst att jag bryr mig ett jävla skit om din choklad? “Och du måste följa med mig hem någon gång för mamma undrar vem jag gör all choklad till och det skulle bara vara rättvist nu när jag har sett ditt hem.” Jaha. “Aa, sou desu ka... Läxa tills imorgon, jag måste gå. Ittekimasu!” hon låter glad igen.

Och hon går.

“Leo, vem var det där?”

Jag svarar inte.

2006-05-08

Jag har träffat Bertil igen.

Konnichiwa – Goddag
Chan – Söta, lilla, kära (suffix, används i namn för att känneteckna en relation – tilltalat man en person utan att använda suffix i namnet så står man väldigt nära den personen)
Sou desu ka – Just det (Ett utryck då man kommer på något, inser något)
Ittekimasu – Jag går ut (I’m leaving på engelska)