Jag vet att jag kanske inte alltid
Är den bästa av människor
Men när jag ler mot dig med tomma ögon
Kan du väl ändå låtsas
(Precis som jag).
Och jag vet
Att när minnena väger ännu lite tyngre på mina axlar
Brukar min ryggrad ibland knäckas mitt itu.
Men denna gång kan du väl låta mig lägga min kalla hand på din arm
Du kan väl kyssa mig,
Hjälpa mig glömma
(Även om det bara är för en mycket kort evighetssekund)
Jag lovar att din likgiltighet inte skulle svida mer än glasskärvorna i mina ådror.