Ganska kort och ensidigt själv självporträtt skriven för en kurs. Enjoy!

Musik: VNV Nation - Arena

---

Det hänger en smutsig pappersbit på väggen med något oläsligt skriver på. Den hänger alldeles för långt ner för att man ska lägga märke till den först, men den snuddar vid hennes vrist när hon går in i rummet så att pappersbiten flyger upp en bit från vindpusten. Det var någon som hängde upp den där ganska länge sedan, någon som tyckte till sig en teckning ur hennes skissblock och sa att den ska sitta på väggen. Men den teckningen kom aldrig att sitta på väggen. Istället sitter den där pappersbiten där, sådär lågt så att nedre kanten kysser hennes panna när hon ligger på rygg på golvet och vet att det är höst utanför de vidöppna fönstren som bjudet in rött och brunt. Och ingen kommer rycka ur några teckningar från skissblocket, för det finns ingen där.

Det leker ett svagt leende på de torra, lite för mörka läpparna, fast det egentligen inte finns något att le åt. Förutom att oktoberregner tycker att rummet är för torrt och trängt sig igenom fårorna i taket för att sedan droppa ner på de krackelerade läpparna och tvinga henne att blunda, se bort när en låtsastår slår mot kinden. Hennes ögonfransar blir till vattenfärg, sådär som när det är vått på fönsterrutan och det rinner ner i smalnande rännilar.

Pappersbiten på väggen drar till sig vattnets uppmärksamhet och får det att rinna ner längs med den blekrosa väggen för att rita gråa linjer över den svagt gula ytan. Rummet är kallt och luktar inte särskilt gott trots de många slocknade röckelsestickorna som nu blivit fuktiga. Hennes kropp är också våt och då tycker hon inte om att ha kläder på sig, så de fina hårstråna på hennes kropp står på givakt av kylan trots att håret på hennes huvud, glömsk om världen runt omkring, lockar sig tätt intill huden och ligger stilla på det kala plastgolvet som borde blivit moppad för länge sedan.

Hon rullar över golvet, kallchocken tar andan ur henne innan hon når fram till sängen och drar fram ett par trosor från det dammiga golvet under sängen. Det ligger några dammråttor där och tittar på medan hon livlöst höjer sina höfter och drar på de lila bomullstrosorna.

Och sedan tycks det tystna; regnet slutar och kråkorna flyger hem med ett ändlöst prasslande och höga skri. De hade lockats till skräppåsen utanför fönstret och hade slitit den i stycken och spridit ut innehållet över hela loftgången. På den loftgången hade någon dansat. Men nu var den våt och stilla.

Hon såg på genom ögonvrån när ett ljudlöst blad i orange med gröna fläckar smög sig in och lade sig bredvid hennes hand, som för att be henne att komma ut och leka i det djupa bladhavet där de svarta kängorna skulle dränkar och de vassa bladkanterna smeka hennes lår. Men hon visste redan om deras brutala spel och hade tröttnat på den för länge sedan. Hon krossade bladet i sin hand och lät bitarna flyga i vinden, cirkulera ovanför henne innan de lade sig över hennes kropp som ett täcke. Ännu en dag som inte skulle ta slut på åratal.