Prolog:

En lycklig tid

†

Prästen tvättade det skrikande barnet och undersökte det noga innan han lade handen över pojkens hjärta och uttalade en runa med mjuk röst.

När han tog bort handen glödde runan i mjukblått innan den antog samma färg som huden. Ärret i mannens ansikte fick honom att se ut som en krigsman, och kanske var han det också. Han var klädd i en svart uppkavlad skjorta, svarta byxor och svarta vandrarkängor. Hans öronlånga vindruffsiga hår var svart och hans till synes uråldriga ögon var gröna. I ett hörn av stugans lilla rum låg hans lätta packning, redo för hans vandring.

Prästen log när han lade pojken mot moderns bröst. Barnet tystnade och mannen, som var en präst, kunde höra sig själv tänka igen.

”Grattis Zedah! En välskapt pojke!”

Kvinnan log, hennes blåa ögon sken av både utmattning och glädje. Hon låg tillbakalutad i sängen med en filt över sig och såg ner på sin son. Hennes första barn. Hon var vid jämförelse gammal för att först nu ha fått första barnet. Andra fick redan i 16-års åldern, medan Zedah paserat sin 25 födelsedag för bara någon månad sedan.

”Jag måste återvända nu, klarar du dig?”

Zedah nickade med ett leende.

”Vill du att jag ska meddela Dozagal att du fått en son?”

”Ja tack, mästare. Jag vore mycket tacksam.” Hennes röst var som fågelsång och prästen önskade att han kunde stanna längre. Men han skulle ner i Zongu för ett annat viktigt tillfälle.

”Det är jag som ska tack, Zedah. Det är inte ofta jag ombeds närvara vid ett tillfälle som detta”, sade prästen med ett leende. Och då bara när hans släktingar kallade på honom.

”Jag vet att det inte gillar din orden, mästare. Men er orden har vi följt sedan Corims dagar och vi kommer inte att avvika från den vägen.”

”Jag tackar dig för de orden Zedah”, sade han och lade ena handen på hennes röda hår. Lågt mumlade han en välsignelse.

”Och jag tackar dig för min son, farfar.”

Prästen log, han älskade när hon kallade honom det.