Den tomma bassängen

Han hade datorn nere i källargaraget under huset. Rakt där i mitten, längst bak i den tomma, djupt himmelblå bassängen i garaget där höstlöven smög sig in när pappa öppnade garagedörren och körde in sin jävla skitiga Volvo. Den hade varit vit en gång i tiden.

Pappa brukade skälla åt honom varenda gång om att han ska flytta den där makapären någon annanstans, men han tyckte att han hade det så bra där med sin trådlösa router och datorn som ingen annan ville röra. Den såg riktigt high-tech ut med neonsladdar och hela paketet, men den var dammig som fan. Han visste att mamma inte skulle orka gå ner dit, hon orkade knappt ut genom ytterdörren, och pappa, han fattade ju ingenting av sånt. Och sen jag, jag är ju höjdrädd. Kan inte ens gå ner i garaget för att bassängjäveln är i vägen. Men jag stod där i dörröppningen mitt i natten ibland när han var riktigt försjunken i att porrchatta på MSN och glodde ner på honom där i bassängen. Ljuset från hans skärm spred sig över det blå och nästan fick det att se ut som att hans skugga flöt runt i vatten. Han slickade sig ofta och läpparna; de var torra och leverröda. Och sen strök han tungan över tänderna. Det liksom lät när han gjorde det. Det lät som om någon tände en tändsticka. Jag älskade det där ljudet. Det låter aldrig så när jag gör det. Jag har inte fått skäggstubb än.

Han visste väl allt det där. Det var ju därför han hade sin dator där. För att ingen skulle störa honom. Han tittade aldrig ens på mig när han märkte att jag såg på honom. Han drog av sig en sportstrumpa och kastade den på mig. Han träffade nästan alltid mitt i prick. Rakt i ansiktet. Den luktade aldrig så mycket som att den bara var skitig. Han hade en ovana att gå runt i garaget och trädgården med bara strumpor. Och bakom huset, där trädgården bara såg ut som ett landskap av jordhögar. Mamma bad alltid pappa att köpa mer rabattjord. Han hällde ut det där, och där fick det stå. Mamma gick aldrig dit; hon var rädd för att det skulle finnas maskar just i jorden i bakträdgården. Men om det fanns maskar i trädgården framför huset gav hon fan i. I alla fall, så var det ju tvärtom; det fanns bara maskar i trädgården framför huset. I den bakom fanns det bara min brors cigarettfimpar och strumpavtryck.

Jag undrade varför han inte såg ledsen ut när de begravde mamma. Han bara stod där med händerna knäppta framför sig och farsan som höll i hans arm lite löst. Pappa stannade lite längre, men jag fick skjuts hem av Annika, min faster, hon som aldrig har på sig något annat än vitt och beige. Jag störde mig så hårt på hennes vita fjortisjacka och mössan som hade passat bättre på någon pundare i Alperna.

Pappa kom hem någon gång runt tio, lagade lasagne. Han lagade alltid mat när han var upprörd. Den senaste tiden hade han lagat så mycket mat att vi kastat bort hälften varje dag. Han lagade ganska äcklig mat också, översaltat, överkokt. Allt som var över.

Jag körde rally med köttfärsen på tallriken och tittade på honom; han hällde bara upp, mer och mer.

Han kom ju inte hem, min bror. Pappa åkte till mammas grav dagen efter och kollade, bara för att. Han var inte där. Han var ingenstans.

Pappa anmälde honom försvunnen nästa dag. Hans mobil var på hans säng, bredvid spermafläcken och matteläxan på det midnattsblå överkastet. Pappa såg så liten ut när han kramade sina armar och stod bredvid den biffiga polismannen i täckjacka. Pappa stod barfota i jeans och en ljusbrun rynkig skjorta och stripigt hår, skäggstubb. Pappa var så lik min bror.

Jag gick ner till garaget. Det var mitt i natten igen, mörkt ute. Jag var pissnödig som fan. Och törstig, väldigt törstig. Där stod hans dator, i bassängen. Han satt inte där. Men datorn var på, och det såg ut som att det var vatten i bassängen. Det enda som fanns i bassängen var neonkablar och löv och skit, hans skitiga fotspår. Jag tryckte mig mot väggen och gick sidledes till andra sidan, till stegen. Tog ett krampaktigt tag om stegen och gick bakåt, vågade inte titta. Snubblade och ramlade ner, rakt in i bassängen. Det var bara en meter, men jag låg på rygg med lemmarna utspridda och andan fast i halsgropen. Hjärtat slog dubbelslag och värmen spred sig i skrevet, ner i benen, under mig. Fan också. Jag drog mig upp på armbågarna, bet mig i läppen och glodde i mörkret på mina kalsonger.

Ögonen började vänja sig vid mörkret när jag närmade mig datorn. Det var något mörkt på skärmen, mitt i det vita. Tangentbordet var skitigt och det låg en död fluga ovanpå skärmen. Det mörka var en...bild. Jag gick fram. Såg ut som en tjej. Putade ut med läpparna och ena axeln, lutade huvudet neråt; hon såg fördjävlig ut. Jag klickade bort den.

Plötsligt dök ett felmeddelande upp. Mina ögonbryn drog ihop sig. Rutan på skärmen blinkade. Blinkade så snabbt att jag inte hann läsa. Snabbare och snabbare. Och snabbare. Det vidgade sig. Det var borta. Eller...det var jag som var borta.