Hon var lite rädd men tänkte man inte på det skulle man inte ha märkt de små tecken på nervositet som hennes kropp ofrivilligt sände ut. Han däremot, på andra sidan bordet, höll en bläckpenna som klickade i en konstant och aldrig bleknande takt. Framför varandra såg de ut som motsatser med hennes svarta hår, hans vita, hennes bakåtlutade ställning, hans spända framåtlutade profil, hennes blick fäst på honom och hans fascination av pennan som lyste rött om man vred den översta delen motsols.

“Sluta med det där”sa hon med blicken för första gången på bläckpennans lampfunktion, en röd färg som hon själv inte förstod, röd var den internationella färgen för stopp, eller fara, varför skulle någon vilja skriva med en penna som skrek fara?

“Jag kan inte.” Hennes huvud infogade melodier och texter till klickandet och hon kom att tänka på bilturerna med sin pappa för oräkneliga år sedan - ACDC bullrande från högtalarna, de livsfarliga svängarna, vansinnesskrattet som hon själv ärvt. Björkbordet med varderas frukost var bilen, pennans röda ljus var stoppljuset och resten var landskapet som hela tiden flyttade på sig. Kontrasten av rörelse och stillhet var förvirrande och hon hade alltid lätt för att bli åksjuk om inte bara få huvudvärk.

“Du är sjuk” mumlade hon, ställde sig upp och bar undan frukosttallriken med orörd Nesquik. Han tittade upp från pennan utan att upphöra klickandet och det undgick henne inte att takten fortfarande var densamma som förut - hon kunde nynna Witchdoctor till den.

“Det är du också” sa han sakligt och ögnade hennes knappt femtio centimeter-midja innan han återgick till rödljuset. Hon fnös.

“Jag är i alla fall jävligt snygg samtidigt.”

Och hon dumpade tallriken oförsiktigt i diskhon, medveten om att han inte ens hade brytt sig om att titta efter henne eller hennes nya lite finare lite vackrare lite plattare lår som svängde som en Hollywoodstjärnas när hon gjorde sitt bästa för att inte storma ut ur köket, att han inte hade tittat på henne mycket alls sedan den julen då hon hade fettvalkar på alla ställen som var möjliga.

“Jag ligger inte med lyktstolpar” påpekade han monotont med blicken som hypnotiserad på ljuset - rött, inget, rött, inget - innan hon hann gå ut från rummet. Hon stannade tvärt och vände sig om.

“Men du verkar inte ha några problem med att smeka bläckpennor.”

Utanför fönstret var det en kall och grå lördagsmorgon när hon hängde sig och han ännu inte kunde släppa pennan med blicken.