Vi ses i Nangijala

Orden ekade i mitt huvud,
trummade med oupphörlig rytm
Likt hjärtslag.
Vingslag.
Men jag vill inte lyssna.

Leendet kunde blända solen,
men det smärtade
likt tusen knivar i mitt hjärta,
och ögonen bad om förståelse.
Förlåtelse.
Men jag vill inte se.

Läpparna mot mina var kalla,
och leendet svalde du
med ditt sista andetag,
tillsammans med mina tårar.
Jag önskar dom kunnat ge dig livet tillbaka.
Jag önskar jag kunnat ge dig livet tillbaka.