Baneman

Ean von Golden sänkte sitt vapen i en långsam, eftertänksam rörelse utan att lämna blicken från kroppen som låg vid hans fötter. Blodet som sipprade ur skottskadorna spred sig långsamt över det polerade trägolvet; det var som den rödaste ros blommade framför hans ögon, en solfjäder som vecklades ut. En tyst, stadig ström som långsamt men säkert kröp mot hans svarta skor. Han studerade fascinerat på den röda nyansen, såg hur den omslöt sulorna och besudlade deras tidigare obefläckade yta. Samma blod, endast ett stänk dock, gled ned för hans kind och droppade sin vackra färg på den kritvita skjortkragen.

Mannen som han just dödat stirrade upp på honom med ögon som frusit i döden, den skräckslagna, desperata och vagt skuldmedvetna blicken som han antagit innan hans mördare fyrade av det sista skottet i pannan. Huden hade tagit an en gråaktig blekhet och läpparna började bli blå, hans lemmar hade redan börjat stelna.

Ett lik.

Han var Liemannen. The Grim Reaper. Shinigami. Han var Geeri. Neman. Ölüm. Vilket man nu ville kalla honom hade ingen betydelse. Han var döden och han hade just fört ännu en syndare till underjorden. Närmast förstrött torkade han bort blodet från sin kind och såg sedan ned på sin hand, den hade nu prytts med beviset på att han var en hjärtlös mördare. Eller?

Denne man var en förrädare och Ean var den de utsett att ta hans liv, att knycka åt sig gnistan, att blåsa ut hans flamma. Utsänd av de högt uppsatta, utsänd av iskalla ledare som ville eliminera hotet i dess vagga. Allt i skugga. Allt i hemlighet. Den tysta döden. Mordängeln Ean.

Han sänkte handen och lät blicken återvända till hans byte; offret för många orättvisor, en oskyldig man som dömts till efterlivet för att han insåg att det fanns något utanför organisationens kretsar. Von Golden blinkade långsamt och betraktade sedan det bleka ansiktet, bevarade det i sitt minne; han ville bli rättmätigt dömd när han själv skulle tumla ner i sin grav.

Inte för att han egentligen trodde på något himmel eller helvete, på livets eviga kretslopp eller något av religionens mångfald av rappakalja. Själar? Vad var själar egentligen? Finns själar? Och vad ser de ut som? Av de fåtal filmer han tagit sig tid att se som inbegrep döden och själar som lämnar kroppens fängelse visas ofta som en lysande liten boll... eller en genomskinlig replika av den döde. Andar. Spöken. Själar. De rastlösa döda.

Men hur han än försökte föreställa sig att en sådant vackert litet ljus någonsin skulle stiga upp ur hans egen kropp så kunde han inte. Vad han föreställde sig var en mörk, vanskapt liten varelse som kravlade sig ut ur hans mun; lika svart och befläckad som det liv han levat, lika kall, lika illvillig och lika bitter skulle den sedan strutta iväg in i skuggorna. Ean misstänkte att hans själ, om han nu hade någon det vill säga, skulle en dag sitta och lurpassa under ett barns säng och vänta på att ljuset skulle släckas, vänta tills allt var tyst innan den kom fram för att skrämmas. Antingen det eller så skulle han krypa ihop i en gammal socka i garderoben, kura ihop sig som en katt tills natten föll. Själar sådana som hans var de som gjorde barn rädda för monster i garderoben och spöken under sängen.

Han hade dröjt sig kvar för länge. Med professionell elegans stoppade han tillbaka pistolen innanför kavajen och klev runt kroppen, han såg till att torka av skorna ordentligt innan han steg ut genom dörren, och med en sista blick på sitt offer stängde han den sedan tyst efter sig själv.

När han väl var ute ur byggnaden lyfte han sitt armbandsur närmare munnen och tryckte samtidigt på en liten knapp. Ett tyst brus hördes från den gömda lilla kommaradion i några sekunder innan ett svagt pip nådde hans öron.

Med en fullkomligt känslokall röst sade han sedan ”Uppdraget avklarat.”