Baneman

En annan historia

Det var inte med blida ögon Ean von Golden betraktade främlingen som just stigit in genom dörren, tvärtom; han avskydde mannen vid första anblicken av hans flottiga hår och skrynkliga skjorta, men mest av allt identitetsbrickan som var fastnålad på hans bröst. Fiende. Inte hans offer, men uppenbarligen någon som jobbade för den han var utsänd att döda denna natt.

I avsmak vände han bort ansiktet och lyfte sitt vinglas till munnen, han ville inte se sin trätobroder och hoppades innerligt att denne skulle sätta sig så långt bort som möjligt från det mörka hörn lönnmördaren för tillfället ockuperade.

Tyvärr hade han inte sådan tur.

Med en trött suck satte sig främlingen vid bordet intill och lutade sig tillbaka i stolen, tydligen utmattad. Han höjde långsamt en darrande hand för att torka svetten ur sin panna, hans ögonbryn ryckte nervöst och ögonen skuttade från person till person misstänksamt. Denne man skulle inte bli överraskad i första taget, eller lurad för den delen, med sin skarpa blick tog han in sin omgivning på ett sätt som sade att han ständigt förväntade sig att något illartat skulle inträffa.

Ean fann sig själv studera mannen diskret ur ögonvrån, trollbunden av hans darrande läppar och ryckande ögonbryn, svetten som långsamt rann ner för den sjukligt bleka huden och reflekterade det mjuka ljuset som flödade i rummet. De skakande händerna som grep om ölglaset var täckta av små ärr, knappt skönjbara, och bildade ett mönster över knogarna och fingrarna. Ett långt, illrött ärr sträckte sig över handryggen, förmodligen bara några dagar gammalt.

Ean smuttade på sitt vin igen. Intressant. Han kunde inte hjälpa att undra vem denne person var, men olyckligtvis så skulle han aldrig få veta, mannen skulle ändå dö senare den kvällen. Det skulle Ean se till.

Vinglaset sattes ned på det bastanta träbordet och mordängeln lutade sig tillbaka in i skuggorna, ovillig att låta mannen se hans ansikte innan dödsögonblicket. Han lät tankarna vandra, men höll stadig uppsikt över den andre, väntade på att denne skulle resa sig från bordet och ge sig ut i mörkret. Han skulle följa honom längs de tysta nattgatorna, i skuggorna, tyst och obemärkt tills tiden var inne för liemannen att göra entré.

Hur skulle han ta sig till denna gång? En kniv i ryggen? Halsen? Sidan? I hjärtat? Kanske skulle han göra lidandet kort och helt enkelt skjuta honom i huvudet? Eller skulle han ta till snaran? Eller strypa honom med sina bara händer? Skulle han bryta nacken på honom? Smälla hans huvud mot en vägg tills skallen slogs i bitar och hjärnan mosades? Nu när han tänkte på det så var det så lätt att döda. Människor är bräckliga varelser.

Så sköra, ömtåliga och klumpiga vandrar de genom livet, lika blinda och nakna för de högre makterna som när de föddes. Så har människan varit. Så skulle människan alltid vara. Oavsett hur långt deras teknologi kom, deras kunskap om världen omkring dem… så har de ingen aning om vad som döljer sig bortom syn, hörsel och känsel. Bortom den värld de känner till, vad de tror på.

En människa tror trots allt bara på vad de ser.

Visserligen finns det tron, hoppet om en annan existens… men de har ingen aning. Gud? Djävul? De sätter namn, identitet och roll efter deras egen standard. Han fnös, road över deras naivitet. Han antog att det gav dem en form a trygghet, att sätta allting i kategorier och fack.

De högst uppsatta var en namnlös, könlös och känslokall enhet som inte tvekade att dela ut sina domar för de dödliga.

Nu ska man dock inte tro att han aldrig ifrågasatte de högt uppsatta eller organisationen, det gjorde han i tid och otid. Men han sa aldrig sina tankar högt, det var vad som skilde honom från många andra dårar i hans bransch, de som alltid blir förintade i slutändan. Ean höll sin mun stängd och sina tankar där de hörde hemma, i hans huvud.

Han utförde sina order. Han misslyckades aldrig. Han var tränad till att alltid utföra sina uppdrag. Han var född till det. Skapad till det. Det var hans öde.

Liksom alla andra ”lönnmördare” i organisationen så var han skapad i ett labb, uppväxt i en bur, utbildad och tränad med de andra Änglarna.

En annan sak som var lustig, änglar? De som enligt kristendomen är Guds budbärare och människans beskyddare? Skrattretande.

De delade ut döden.

Ean hade aldrig sett solen, aldrig sett himlen, aldrig känt vinden och aldrig känt lukten av jorden och gräset, av träd och blommor innan dagen han fyllde tjugo och släpptes lös i världen. Hans vingar hade nått sin fulla bredd och han hade äntligen tillåtelse att sträcka ut dem, men endast när han var beordrad. På det viset hade han levt de senaste fyra åren; inte för att det egentligen var ett ”liv”, det var mer av en existens.

En existens som var lika lätt att utplåna som att skapa.

Ean blinkade och kom tillbaka till sig själv, snabbt sneglade han mot främlingen, fienden, och fann till sin lättnad att mannen inte hade flyttat sig under tiden hans sinnen dansade iväg. Tyst förebrådde han sig själv. Alltid hände detta honom, det var som en del av honom helt enkelt sveptes iväg emellanåt och han hade inte makten att hejda det.

Hans mun blev ett smalt streck då han rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet, nu skulle han sluta med sådana dumheter och koncentrera sig på det som var av vikt.

Han hade tur, främlingen hade druckit sitt glas under tiden och gjorde sig redo att ge sig iväg. Ean log för sig själv och reste sig upp så fort hans offer nådde dörren, med betalningen och en ordentlig dricks gav hans sig efter den andre.

Mordängeln sveper in.

Tid att döda.