Ett Leende

Hon antog att hon borde börja med vilket år det var. Men det visste hon inte.

Hon bet på änden av pennan – en vana hon inte visste att hon hade kvar – och försökte tänka. Det hade varit 2003 då kriget bröt ut. Någon gång på våren, precis innan sommarlovet och alla elevers återfödda livsglädje, hade kärnvapenskriget som slagit ut det mesta av allt i västvärlden och drivit de överlevande på flykten börjat. De ödesdigra bomberna – både kärnvapen och de vanligare typerna – hade fallit som regn över allt av minsta värde, och efter dem kom de elektroniska pulserna som slog ut all elektronik.

Klassrummet hon satt i var bekant men ändå inte. Rummets form och storlek var bekant, såväl som höjden till taket och placeringen av fönster och dörrar. Tavlan som hängde på väggen var kvar på sin plats, bänkarna och stolarna fanns också kvar. Skillnaden var att väggarna var svarta med sot och damm, de dörrar som fanns kvar hängde på sned på gångjärn som för länge sedan gett upp och en isande vind blåste in genom de bortslagna glasrutorna. Stolarna var i spillror, bänkarna välta och inte i mycket bättre skick, och ingen skulle någonsin kunnat tro att tavlan en gång varit vit.

En bomb hade fullständigt ödelagt kvarteret bredvid, och att den gamla skolbyggnaden alls stod kvar var ett under. Hon hade nästan blivit besviken av att se de avskyvärda trapporna fortfarande i ett stycke, samtidigt som hon blivit lättad. Hon behövde ju ta sig till tredje våningen på något sätt, och hon var inget vidare på fasadklättring. Trots det hade hon varit nervös då hon sakta och försiktigt klättrat uppför trapporna, ett steg i taget, inte säker på om de skulle bära henne eller brista och låta henne falla. Hon mindes med ett bittert skratt de dagar hennes främsta klagomål varit att hon inte fått nyckel till hissen.

Det hade varit år 2003, det visste hon utan tvivel. Men hur många år hade gått sedan dess?

De första dagarna hade hon som alla andra försökt hålla räkningen. Men dagarna hade smält samman med nätterna, då bomberna föll oupphörligen och himlen var konstant svart med rök. Dagar och nätter hade blivit veckor, veckor blivit månader och månader årstider. Årstider hade nog blivit år, förr eller senare, men hon hade tappat räkningen på även dem. Det hade inte varit hennes största bekymmer.

Bomberna hade efter ett tag slutat falla; bara slutat. En dag föll det, nästa dag var den plötsliga tystnaden kuslig. Några dagar senare började folk krypa ut från sina gömställen för att försöka bygga upp ett liv i spillrorna av det förra. En del hade lyckats; andra inte.

Om hon själv var bland de som lyckats kunde hon inte avgöra. Hon hade lyckats hålla sig vid liv, och vid någorlunda hälsa, och förvånande nog var det tack vare tunnelbanan. De flesta tunnlarna hade rasat och stationsingångarna var täppta med skrot och rester av hus, men för de som var små och viga gick det fortfarande att ta sig in om man hittade rätt ställe. Det gällde att inte vara rädd för mörker – och att tillhöra någon av grupperna som tagit sin tillflykt där nere. Annars blev vistelsen en mardröm.

Tiden innan kriget kändes drömlik och avlägsen. Bara morgonen innan den första bomben fallit hade hon setat i samma klassrum som nu, med penna i handen och tankarna på papperet framför henne. I alla fall till att börja med – hon hade varit mycket trött. Nu fanns dock inget papper; bara en bit av en träbänk som hon sopat bort dammet och askan från. Det lustiga var att hon fortfarande skulle kunna tänka sig lärarens min om han någonsin fått reda på att hon tänkte skriva på bänken.

Men vart annars? Hon hade haft tur som hittat en penna mitt i röran i korridorerna och de rasade skåpen, men allt som kunde ha varit papper var nu aska på golvet, eller för svartnat och bräckligt för att skriva på.

Glöm vilket år det var, det visste hon inte, så det kunde hon inte skriva.

Namn? Det var bäst att låta bli att nämna det. Ålder – ålder visste hon inte heller, kom hon på halvt till sin förskräckelse, men några år äldre än innan kriget börjat var hon nog. Gammal nog att ha gått klart gymnasiet och för länge sedan lämnat skolbyggnaden hon befann sig i för sista gången.

Hon kastade ännu en blick på den smutsiga bänken, där det ännu inte stod ett enda ord. Hon visste hur det var att skriva; om hon inte kom igång snart skulle det aldrig bli gjort.

Med en suck skrev hon en titel och gjorde en tydlig linje under den. Det kändes fortfarande fel att skriva på en bänk, men hon slog undan känslan och tänkte att om klassrummet redan låg i spillror skulle lite blyerts på en bänk inte spela någon roll.

Bokstäverna var främmande, och det tog ett tag att få in känslan av skrivandet i handen igen. Hon skrev vad som än kom in i tankarna; om sorgen, hoppet, minnena, drömmarna och naturligtvis bomberna. För otaliga skäl nämnde hon aldrig vart ingångarna till tunnelbana fanns; om någon obehörig fick reda på det skulle hennes grupp få slåss om sitt gömställe, något hon inte var säker på att de skulle klara av. Om sektorns säkerhetsstyrelse fick reda på de underjordiska gömställena skulle de – i sin "storslagna givmildhet" – jaga ut gruppen och lägga beslag på tunnlarna för att hyra ut dem till "behövande" för "små" summor pengar eller värdesaker.

Då tankarna kommit till säkerhetsstyrelsen tryckte hon ner pennan mot bänken hårdare än hon behövde och – oundvikligen – slant den iväg och lämnade ett långt, brett streck. En lågmäld svordom undslapp henne och hon blängde mordiskt på strecket. Det hade gått rakt in bland dammet och där syntes det knappt längre, men den fina ytan hon gjort ren var förstörd.

Av ren impuls borstade hon bort dammet längre ner, följde strecket ner till kanten. Det slutade mitt i någon annans klotter; ett litet leende ansikte bestående av två prickar till ögon och en mun. Måste varit från innan kriget; ingen efter bomberna skulle ritat ett smiley-face. Hon log tillbaka mot den, road av ironin i det hela; världen var en sönderslagen sophög och folk gömde sig för både varandra och sig själva, men under dammet fann man fortfarande ett leende.

Hon blötte pekfingret och började sudda ut strecket så gott det gick. Det skulle inte gå bort helt, men –

* * *

"Vakna," mumlade en bestämd röst och hon kände en hand som diskret ruskade hennes axel. "Innan du börjar snarka."

Hon slog upp ögonen och rätade på sig.

"Det är lektion. Du borde vara vaken," sa samma person, som satt på stolen bredvid, och gav henne en skarp blick.

"Det är ditt jobb att hålla mig vaken," muttrade hon och lutade åter hakan mot armarna. Hon koncentrerade sig på att hålla ögonlocken uppe. Det var svårt, men hon fokuserade blicken på bläckpennan i handen på den som satt framför. Dold för läraren vid den vita tavlan ritade pennan två distinkta prickar vid bänkens kant, och under dem en halvcirkel. Ett smiley-face, noterade hon sömndrucket. Så trevligt.

Hon kvävde en gäspning och hindrade med viss möda ögonen från att åter stängas.

Då föll den första bomben.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Notis:

En till sak jag skrev för skolan. (Det mesta av det jag inte skriver för skolan, eller är fanfiction, är alldelles för långt och seriöst för att jag ska orka eller vilja sätta upp det på nätet.) Om du nu är en av de som kan svenska och lyckats lokalisera den här, så skulle jag verkligen uppskatta någon form av kommentar på den…