Prince

Shahin är iranie. Han bor med sin mamma som inte tycker om svennar. Men jag sitter på hans pakethållare ändå, med högerarmen hårt om hans midja och en cigarett fastklistrad mellan fingrarna. Jag klämmer för allt jag har för att inte falla av, gräver in mig under hans kläder, kinden mot hans kalla skinnjacka som värms upp av mina långsamma andetag. Fukten i luften sätter sig fast i ansiktet. Benen dinglar som två grillkorvar. Den bara sidan av min fotsula drar mot den våta asfalten då och då. En grön glasbit gräver sig in huden. Jag hårdnar mitt grepp ytterliggare; tårarna håller sig torra. För det gör inget. Sånt går över, inget att gråta för. Bara att dra foten mot asfalten igen så kommer den ut.

Hans mage är varm mot min arm och jag kan höra Sigur Rós spela i ena hörluren som hänger över hans axel. Shahin är ingen typisk iranie. Han är blond i huvudet.

Cykeln låter förjävlig under hans fötter, som om han stryper den. Han säger något som jag knappt hör. Han avslutar inte meningen. Det är inte ofta han avslutar sina meningar, och även när han gör det, låter det som att han inte gör det. Jag låtsas förstå ändå. Man behöver inte förstå honom; han kräver inte det. Han är där ändå. Han skickar gulliga SMS ändå. Han ringer mitt i natten ändå. Och han hämtar mig när jag ber om det, fast han är blond i huvudet och aldrig avslutar sina meningar.

Jag drar ett skälvande bloss och tittar bakom mig på röken som åker iväg. Det har slutat regna, men vattenpölarna vi cyklar över plaskar och vattnet hoppar upp på mina ben, åker ner, hoppar upp, åker ner. Ser allmänt smutsigt ut som midvårregnpölar gör. Håret fastnar i mungipan. Jag blåser ut det några gånger, men det sitter kvar.

"Så..." säger han och saktar in. Jag hoppar av och drar ut underkläderna som fastnat mellan skinkorna. Han går förbi mig, håller upp porten. Han är min prins. Och vi ska kliva in i vårt slott av ruinerade drömmar. Jag kastar iväg min cigarett och låtsas att den aldrig funnits när den försvinner under trapporna i den grågröna trappuppgången. Hans mamma kommer säkert känna lukten och rynka på näsan, tycka ännu sämre om mig. Men det gör inget. Sånt går över.

Jag väntar med att ställa frågan. Jag väntar tills vi är ensamma på hans rum, efter kvällsmaten. Det är lite svårt att våga ibland. Särskilt när det är som nu. Han har vetat om det länge, men den här gången är det väl lite värre tror jag. Jo, det är väl det. Annars skulle det inte vara så svårt att ta av sig flip-flopsen; de skulle in fastna mellan tårna sådär. Och jag skulle väl säga hej till hans mamma i köket. Men jag vet inte om jag vågar.

Sigur Rós' grandiosa slutstråkar slutar abrupt i hans hörlurar och han stänger av spelaren, lutar axeln mot väggen och tar av sig skorna. Jag tänker på den där gången när vi låg i hans säng och det var mitt i natten, fast det var lite ljust ute för det var vinter; det är så hemskt på vintern. Så då kunde jag inte somna och satte på TV:n som spelade en video med dem. Det var två pojkar som pussades i den och jag tänkte på att de måste ha högt blodtryck för att de var så rosiga om kinderna. Jag ville pussa Shahin då, men jag tänkte att han kanske vaknar för att jag är så himla klumpig. Så jag började skriva puss i slutet av SMS:en jag skickade honom istället. Han fortsatte skriva kram. Han tycker väl inte om mig så mycket som jag vill. Men det gör väl inget. Sånt går över. Han får vara min prins ändå.

Vi smyger in på hans rum och jag lånar ett par mjukisbyxor av honom innan hans mamma får syn på mig. Han tycker inte om när hans mamma talar illa om mig. Inte för att jag förstår vad hon säger, för hon kan inte så mycket svenska. Men jag kan se det över kanten på skålen när hon talar illa om mig. Shahin ser sådär irriterad ut, som om han bara vill resa sig upp och gå. Eller vill att jag ska gå. Jag tror hon talar illa om mig rätt ofta. Det är inte många som tycker om mig, så det gör inte mig mycket. De flesta tycker att jag är ganska blyg och inte säger så mycket, kanske till och med tråkig. Så jag vågar aldrig heller köpa cigaretter själv. Det är alltid Shahin som går fram och köper ut åt mig, för han ser äldre ut än vad han är. Han frågar vad jag ska ha varje gång, fast han redan vet vad jag ska ha. Men det gör inget att han frågar det. För jag kan säga Prince med lite extra eftertryck, och säga att jag ska ha guld och att det ska vara hårdpack. Köp en tändare också, för den tappade jag bort. Jag tappar bort tändare rätt ofta.

Min mamma tycker inte heller om att jag röker. Vem tycker om det, egentligen? Jag vet inte om jag gör det själv. Ibland. Ibland så gör jag det. Ibland så vet jag att jag gör det. För det går väl inte att lyssna på Sigur Rós utan att röka Prince. Det blir liksom inte samma sak. Det känns inte lika äkta. Man tänker inte på pussen då; man tänker på att de har rosiga kinder och högt blodtryck.

Det är tyst på hans rum och kläderna rasslar en massa. Min tröja är också blöt, så jag byter den. Shahin tittar bort fast han låtsas att han inte gör det. För vi är väl bästa vänner. Det gör inget att vi ser varandras kroppar och sover i samma säng. Det är inget mer med det.

Jag tycker om hans rum. Den är lite för liten och ändå ganska stor, så allting får plats fast det är svårt att gå emellan sakerna. Och det är alltid lite för mörkt för att lampan är en sån där som lyser gult; som bara är fint i hans rum.

Det blir så svårt att hålla in frågan längre för att jag har tänkt på den så mycket. "Får jag sova över?" Min röst är lite för liten och lite för djup.

Han tittar på mig en stund och blinkar lite. "Jo..." Han skulle väl säga något efter det. Men det gör han inte. Jag blir lite osäker på om han verkligen tycker det, för han blir lite trög i rörelserna och verkar inte veta vart han ska ta vägen. Han går in på toaletten och kommer tillbaka och går dit igen och sen säger han till mig att vi ska äta. Men jag vet inte om jag vågar. För jag vill inte fråga det igen imorgon. Och då känns det som att jag inte skulle ha frågat något nu heller. Sagt halva sanningen liksom.

Jag sitter och latar mig vid bordet och Shahin tar fram glas och bestick. Shahins mamma tittar på mig där hon står böjd över bordet och lägger fram tallrikar. "Hej", säger hon menande. Extra hårt. Jag borde ha sagt hej först. Fast jag glömmer bort det varje gång. Jag är nog också blond i huvudet. Nu kommer hon aldrig låta mig stanna. Hon kommer väl jaga ut mig med en stekpanna eller nåt. Hoppas att Shahin följer med mig då; jag är mörkrädd. Det är mycket roligare om vi kan vara tillsammans på hans cykel, så han kan vara min prins på en svart häst och jag kan skicka kärleksbrev till honom i SMS. Jag kan inte skriva sådär fint och traditionellt, för jag har dyslexi och handstil som en groda.

Min mamma tycker att jag är dum för att jag är så. Hon har väl rätt, för jag är inte så bra på matte heller och jag får jättemånga IG:n fast jag pluggar flera timmar varje dag. Men det gör väl inget. Sånt går över. När man växer upp.

I Shahins kök kan inte mamma tycka att jag är dum. Deras mat är lite konstig och jag petar bort köttbitarna för att jag försöker bli vegetarian. Maten är ris och nåt grönt, det smakar gott men konstigt. Jag börjar vänja mig vid deras mat. Håret faller ner i maten och jag kastar bort det omedelbart. Det är så äckligt. Tänk om det har fallit ett hårstrå i maten. Då skulle Shahins mamma tycka att jag är äcklig och ge mig en hård blick. Då skulle jag aldrig våga fråga. Men jag vågar ändå inte fråga när hans mamma hör, fast rent moraliskt vet att det skulle vara det rätta. Jag väntar tills vi är ensamma på hans rum, efter maten. Och så kan han försöka säga det till sin mamma och jag får väl sitta i vardagsrummet då, eller fly ut och säga att jag ska ta en cigg men då skulle hon bli sur för att jag luktar rök och aldrig gå med på det. Jag får sitta i vardagsrummet, jo, och stirra på TV:n som pratar på turkiska eller nåt. Jag tror att det är iranska men jag är inte säker. Det låter likadant alltihop. De visar en massa svartvita filmer; de är jätteporriga, med våldtäkter och sånt. Tjejer som går runt i miniklänningar och bikinis och är lite feta. Shahin tycker väl också om sånadär feta tjejer. Han skulle aldrig tycka om någon så spinkig som mig. Mina ben sticker ut. Det är så äckligt. Jag hoppas att han kan vända om allt det där så hans mamma ska tycka synd om mig. Det är väl lite synd om mig. Jag är så ensam. Jag är så ensam när jag är hemma också, fast jag delar rum med mitt halvsyskon. Kajo tycker att jag är dum. Kajo är så smart. Kajo pluggar aldrig och har ändå en massa MVG:n. Det tycker mamma om. När Kajo får MVG:n har mamma råd att köpa skidor. Men jag tycker inte om vintern ändå. Så det gör inte mig mycket att jag inte får skidor. Att mamma inte har råd med det till mig. Att mamma inte har råd med att köpa kläder till mig. För om jag slutade röka skulle jag ha råd med kläder, tycker hon.

Det är kallt på Shahins rum. Han tycker att resten av lägenheten är så varm, så han stänger av elementet på sitt rum. Jag kryper under hans täcke, längst in, intill väggen. Han är lite förkyld och vill kunna gå upp ostört om han skulle behöva snyta sig. Han sätter på TV:n som sprider sitt blåvita sken över oss. Och det är Sigur Rós video, den som jag såg den där gången. Fast det är mörkt ute nu och jag har inte lågt blodtryck, så jag kanske inte är så klumpig. Så när han sätter sig bredvid mig och börjar dra av jeansen pussar jag honom hårt på läpparna.

"Min mamma har kastat ut mig."

"Det gör inget. Sånt går över."