(En skoluppgift. Vi skulle skriva en novell på max ett a4. det här är mitt resultat.)

Ingenting

Sakta stänger hon dörren och lutar lättat ryggen mot den. Äntligen får hon vara ensam. För en stund slipper hon de medlidsamma blickarna. Hon slipper sin mammas ständiga försök att småprata och sin pappas oroliga ögonkast. Försiktigt ställer hon ned sin väska på trägolvet och sätter sig på den gamla stolen vid det lika gamla skrivbordet. Apatiskt ser hon sig omkring i sitt lilla sovrum. Ingenting har förändrats. Det ser precis likadant ut. Det är som om tiden stannade den där dagen. Väggarna är fortfarande täckta av den gräsliga blomtapeten hon valde ut när hon var sju, sängen är obäddad och golvet täckt av kläder och damm. Raka motsatsen till det kalla och sterila sjukhusrum hon tillbringat de senaste veckorna i. Här finns inte heller någon påflugen psykolog som säger sig vara så förstående. Om hon nu var det, skulle hon inse att hon inte vill prata. Och att hon absolut inte vill börja minnas, även fast hon vet att det är oundvikligt. Flickan suckar och sluter ögonen, och som på signal kastar sig minnena över henne.

– Vi är Ambrosius och Angela! Den odödlige och ängeln, och en dag kommer vi att härska över världen! Hans röst ekar i skogen och skrämmer iväg de fåglar som ännu inte flugit mot värmen.

– Kanske i en annan värld. I den här är vi ingenting. Flickan ler åt hans fåniga smeknamn samtidigt som hon sakta följer efter honom när han går djupare och djupare in bland träden. Höstsolens klara strålar letar sig in här och var mellan trädgrenarna och får löven på marken att förvandlas till en matta av guld. Den kyliga luften sveper sig omkring dem där de går, och får varje andetag att förvandlas till ett litet moln.

– Säger vem? Han skrattar fram frågan samtidigt som han snurrar runt runt.

– Säger alla! Flickan följer leende hans rörelser och en längtan att ansluta sig i dansen smyger sig på henne. Men hon står kvar och nöjer sig med att se. Det är sällan hon ser honom så sorglös. Han ler mot henne, med det leendet som är bara hennes. Ingen annan har sett det, det kommer bara fram här, i deras egen värld. Där ingen kan komma åt dem. Där de får vara sig själva. Hon ler tillbaka. En vind får hennes hår att lyfta från axlarna och asparna att tala.

– Undrar vad de säger, viskar flickan försiktigt. Pojken upphör med sin dans och ställer sig istället bredvid henne. Tillräckligt nära för att hon ska känna värmen från hans arm.

– De har levt så länge. Han betraktar träden med ett sorgset uttryck i de blå ögonen. Ögon som påminner om havets färg, under en kraftig höststorm. Både fascinerande och skrämmande.

– Och varit med om så mycket. Jag tror de tycker synd om oss människor som har ett så kort liv, förstår kanske inte hur vi kan nöja oss med så lite. Han tar hennes hand och kramar den hårt.

– Frågar du mig skulle jag kunna dö lycklig nu, säger han med ett litet leende. Flickan kramar hårt tillbaka.

– Skämta inte om sånt!

Med ett tyst skrik kastar hon sig på sängen och virar in sig i täcket. Försöker skapa en skyddande kokong kring sig. Försöker lönlöst stänga ute ljuden som plågar henne. Ljuden av skrikande däck, stål som slits itu. Och hans röst. Vrålande hennes namn. Ljudet av sin egen röst, lika förtvivlad. Och den åtföljande tystnaden.

Sakta rinner tårarna längst hennes kind och blöter ned kudden, och det känns som om hela hon ska explodera av smärta. Till hennes stora tacksamhet känner hon hur sömntabletterna hon fick på sjukhuset sakta börjar verka. Efter ett tag känner hon ingenting alls.