A/N: Den här novellen skrev jag november 2001, och den är i sitt "originalskick". Dvs, jag har inte korrekturläst den. Den är helt och hållet baserad på en knäpp dröm jag hade som jag inte kunde släppa. Hoppas ni gillar den. ;)


Nils – en annorlunda pojk

Jag fick inte mina krafter; jag föddes med dem. Men det tog ett tag för mig att upptäcka dem. Min berättelse börjar faktiskt där.

Men först kanske jag ska presentera mig. Jag heter Vanyah och jag föddes i juli året 1982. Mina föräldrar hade träffats bara två år innan jag kom till världen och vissa sa att jag inte var väntad. Jag bara kom som en blixt från klar himmel. Och jag tror dem, för det var faktiskt så det gick till.

Min berättelse börjar det år då jag var fem år. Det var vinter, det kalla december hade just lagt sig över vår lilla stad i mellersta Sverige, och jag skickades ner i källaren för att hämta potatis till middagen. Nere i källaren var det mörkt och kyligt, och underligt fuktigt. Jag ville så snabbt som möjligt ut därifrån, men jag kunde inte se potatisen i mörkret och jag var alldeles för liten för att nå upp till strömbrytaren. När jag just var färdig att ge upp och be om hjälp tändes plötsligt lampan och källaren lystes upp av ett varmt, välkommet sken. Jag hade inte ens varit i närheten av strömbrytaren, men eftersom jag bara var fem år avfärdade jag det som trolleri, någonting magiskt som skett i min fantasi.

Jag fyllde grytan mamma gett mig med potatis och gick tillbaka upp i köket. Bara trappsteg från öppningen stannade jag. Pappa hade just fått ett av sina vredesut-brott igen, och jag ville hålla mig undan tills det dragit över.

- Jag förstår inte hur jag kunde gå med på att skaffa de där odågorna! skrek han till mamma. De är bara i vägen! Vad är det för mening med de där krypen egentligen? Vad gör de för nytta? De bara skriker och gnäller och grinar, och när de inte gör det hittar de på sattyg och biter en i bena! Vad i helvete skulle vi med ungar till? Va? Kan du svara mig det, Kristin?

- Att förgylla hemmet med, svarade mamma då lugnt.

Hon var djupt troende och höll Bibeln tätare intill hjärtat än pappa. Fast det förstod jag, sådan som han var ville man ju inte låta honom komma alltför nära. Han var en grym man som var till bredden fylld med ilska.

Ilska som han lät gå ut över oss.

- Förgylla hemmet? skrek han. Nä vet du vad! De snarare förpestar det!

Så lämnade han köket, och två röda sekunder senare slog ytterdörren igen ute i hallen. Försiktigt gick jag upp till mamma i köket och räckte fram potatisen.

- Tack, sa hon, log och rufsade om i mitt hår. Du är min ängel, vet du det?

Jag nickade sakta. Jo, det visste jag, och det skulle jag ha i minnet resten av mitt liv.

Två månader senare fick pappa ett av sina utbrott, ett sådant där riktigt då han kastade saker omkring sig, skrek fula ord och slog oss. Den här gången var det för att mamma var med barn igen. Han ville inte ha fler barn, han hatade barn, därför såg han mammas graviditet som ett hån. Hon hånade honom och var därför tvungen att straffas. Och eftersom han ändå höll på kunde han ju lika gärna straffa mig också.

Det var så han oftast tänkte, och han sa det till oss lika ofta som han sa att han hatade barn. Och han hatade speciellt mig. Därför fick jag ta mycket stryk under mina unga år, och upprepade gånger fördes jag till sjukhus för det.

Så även denna gång.

Jag tillbringade en vecka på sjukhuset den gången, och när jag kom hem hatade jag pappa mer än vanligt. Vreden inom mig var så stor att jag gick raka vägen fram till honom där han satt i vardagsrummet och läste tidningen och spottade honom i ansiktet.

- Vad i …

Han for upp och skulle just klippa till mig när jag sa:

- Jag hatar dig pappa, jag önskar du kunde försvinna från Jordens yta, och om inte det går så åtminstone till Kina!

Då stannade han konstigt nog av och sjönk ned i fåtöljen igen. Jag vände på klacken och stormade ut ur rummet, upp till mitt eget och låste dörren.

Nästa dag var pappa borta. Till en början förstod jag inte vikten av hans försvinnande, men senare skulle insikten slå mig med häpnad.

Efter alla år av misshandel, alla slag, alla glåpord, alla hotelser och alla timmar då man oroat sig och varit rädd för honom så var han plötsligt bara borta. Följden blev en märklig saknad – som om man längtade efter nästa slag, slag som aldrig kom. Det var tyst i huset och mamma hade en underlig sinnesstämning jag aldrig glömmer. Hon var dyster, men samtidigt lättad och glad. Ibland var hon tyst långa stunder, ibland skrattade hon högt.

Jag var likadan.

Det pågick i flera dagar. Hela tiden förväntade vi oss att pappa skulle komma tillbaka, vågade aldrig hoppas på att han verkligen var borta, men han kom aldrig. Till sist tog jag mod till mig och frågade mamma om det.

- Mamma, var är pappa? undrade jag med mycket låg, mycket försiktig röst.

Mamma log mot mig. För första gången var leendet endast glatt och lyckligt, utan undertryckt rädsla och oro inför framtiden.

- Jag vet inte, gumman, sa hon, han är bara borta. Förmodligen har han stuckit för gott.

Och vågade vi hoppas.

Åren gick. Jag började skolan och skaffade mig vänner, fick annat att tänka på. Under vintern 1988 fick mamma lillebror, John Magnus Alvarsson, och en ny ljuspunkt i livet. Han växte fort; när jag började ettan 1989 var han ju redan uppe och sprang och gjorde rummen osäkra därhemma! När jag började tvåan pratade han nästan lika bra som jag och var nästan en meter lång. "Det här blir en basket-spelare!" brukade mamma säga och flina mot lillgrabben. Jag nickade artigt och höll med trots att jag visste att han skulle bli något helt annat.

Redan vid två års ålder visade grabben tecken på pappas omänskliga ilska, och jag visste att han ärvt pappas dåliga gener. Han skulle inte bli basketspelare; han skulle bli hustrumisshandlare.

Men jag sa inget till mamma. Hon var så glad över pojken att jag inte kunde. Inte när hon för första gången så länge jag känt henne var lycklig.

När jag var elva kom han tillbaka. Plötsligt bara stod han där, lika plötsligt som han försvunnit sex år tidigare.

- Fy fan vad skönt å va hemma igen, sa han och klampade in med blöta skor. Jag har ingen aning om hur, men plötsligt var jag bara i Kina bland en massa snedögda missfoster som inte fatta' ett ord av det ja sa, och jävlar va' de' tog tid å komma hem!

Jag ryckte till och var nära att falla omkull. Plötsligt var jag yr och mådde illa. Jag var tvungen att låsa in mig på mitt rum för att få vara ifred. Jag var tvungen att tänka.

Kina.

Kvällen innan pappa försvann hade jag önskat att han skulle försvinna just dit – om han inte kunde bli borttrollad från Jordens yta – och dagen efter hade han gjort det. Var det bara en slump – eller hade jag verkligen trollat honom till Kina? Bara genom att säga det? Uttala en önskan?

Det var vansinne, det visste jag, men jag kunde ju inte förneka att det faktiskt hänt. Jag hade trollat bort min pappa. Och jag kunde göra det igen.

Jag beslöt mig för att ge mig själv ett litet test och gick ner till de andra. De satt i vardagsrummet och pratade. När jag dök upp lyfte de blickarna och såg på mig som om de väntade sig att jag skulle säga något. Jag spände ögonen i pappa och sa:

- Pappa, om en timme ska du vara utanför Konsum.

Han såg förbryllad på mig.

- Nä, det ska jag inte, sa han. Varför skulle jag det?

Jag undvek att svara, gick bara och satte mig i korgstolen i hörnet. Väntade.

Exakt en timme senare gick pappa upp i rök. Bokstavligt talat. Fast det kom direkt ingen rök, han bara försvann. Tio minuter senare kom han instörtande från hallen. Han glodde ilsket på mig.

- Hur i helvete gjorde du? skrek han. Vad i helvete gjorde du?

Jag svarade inte. Jag var alldeles för chockad av min egen kraft för att kunna tala.

Pappa närmade sig sakta.

- Vad i helvete är du? undrade han och lät underligt nog rädd för mig. Vart kommer du ifrån? Mars? Hur i helvete kunde du förflytta mig till Konsum? Och Kina? Hur gjorde du med Kina?

Han började slå på mig, ett slag för varje ord, och hela tiden hårdare än slaget innan. Han slutade inte förrän en halvtimme senare, och då var jag så gott som medvetslös, med blåmärken överallt. Det blödde ur rivsår och bett. Vimmelkantig lyckades jag ta mig till trappan innan jag föll ihop i en hög.

Jag vaknade upp i en varm och skön, men främmande, säng flera timmar senare, ja, kanske till och med flera dagar senare. Jag hade tappat tidsuppfattningen. Hela kroppen värkte, och när jag lyfte på täcket såg jag att den hade alla regnbågens färger inpräntade i sig i underliga kullar och dalar.

Bredvid mig satt mamma och en främmande kvinna.

- Det här är Annika, sa mamma, en väninna till mig. Hon ska ta hand om dig, se till så att du får växa upp ifred, långt bort från din far. Han vet inte att du är här och kommer aldrig få veta det heller. Du kan känna dig helt trygg här.

Jag trodde på henne. Och i fem år bodde jag hos Annika och hennes man Uffe som båda var mycket snälla mot mig. Under de där fem åren prövade jag mina krafter och lärde mig kontrollera dem. Jag upptäckte snart att det inte fanns någonting jag inte kunde göra. Med rena viljestyrkan kunde jag flytta saker utan att röra vid dem, ändra utseende, förvandla saker till något helt annat än det de var från början, ändra min kroppsvikt så att jag lättade från marken och flög och mycket mer. Jag var oslagbar.

Men tyvärr inte osårbar. Det märkte jag den där dagen i februari 1998 då jag var nästan sexton. Dagen då pappa hittade mig. Jag var inte längre trygg hos familjen Johansson. Han och John tog sig in genom mitt fönster på natten; jag vaknade av dunsen då de slog i golvet. Innan jag hunnit kvickna till och kunde förstå vad som hände var de över mig. De slog mig och drog i mitt hår och bet mig och kallade mig hora och utomjording.

Med min nya kraft gjorde jag så att de lyfte från marken och slog i väggen på andra sidan rummet. De blev lite omtumlade men var snart på fötterna igen. Jag bildade en osynlig sköld runt mig och lyckades hålla dem borta tillräckligt länge för att hinna smita ut genom fönstret. Endast iklädd T-shirt och trosor rusade jag sedan genom skogen som jag så väl kände. Jag hade tagit promenader genom den många gånger och kunde därför springa oberört inne bland träden utan att bli fälld, men mina förföljare var tvungna att ta det mer försiktigt. Så småningom kom jag ut på andra sidan.

Jag skyndade iväg till ett av husen där jag visste att det bodde en familj som kunde hjälpa mig. Jag knackade desperat på.

En gammal dam kom och öppnade.

- Men kära barn! utbrast hon när hon såg märkena på mina ben. Vad har hänt?

- Snälla, hjälp mig, bad jag, jag är förföljd av några som vill mig illa, snälla hjälp mig.

Hon släppte in mig och gav mig en filt att värma mig med. Sedan ringde hon några samtal innan hon kom in till mig i vardagsrummet.

- Det finns några som vill hjälpa dig, sa hon, och de kommer och hämtar dig med en gång. Jag har inte sagt någonting om dig, bara att ett barn behöver hjälp att gömma sig undan misshandlande föräldrar. För det är väl det du rymmer från?

Jag nickade lamt.

- Nå, de kommer till korsningen hundra meter härifrån om tio minuter, fortsatte tanten vänligt. Gå dit du, så är du snart säker.

Tio minuter senare stod jag vid korsningen och väntade, och precis som utlovat kom någon och hämtade mig. Men för att ingen skulle se mig ge mig av och känna igen mig hade jag för säkerhets skull förvandlat mig. Nu var jag en femårig pojke med krulligt, brunt hår och lysande gröna ögon. (Förut hade jag långt, blont hår och isblå ögon för att inte röja mig för min far; han var van vid mitt naturligt röda hår och grå ögon.) På mig hade jag röda långbyxor och blå T-shirt.

Bilen stannade framför mig.

- Är det du som behöver hjälp? frågade föraren vänligt efter att han öppnat passagerardörren åt mig.

Jag nickade och klev in. Dörren for igen utan att jag ens behövt röra vid den och det bar iväg mot mitt nya, säkra hem.

Det var Carl och Emma Fredriksson som skulle gömma mig. De var båda snälla och försäkrade mig om att ingen längre kunde göra mig illa. Men jag tröttnade snart på att bli behandlad som ett barn, därför sa jag:

- Jag är egentligen inte en liten pojke.

De såg förvånade ut.

- Jaså inte? sa Carl. Vad är du då?

Jag koncentrerade mig på mitt riktiga jag och förvandlade tillbaka mig. Ni må tro att de blev häpna när de såg hur en femårig pojke plötsligt blev en sextonårig tjej i bara underkläderna och benen fulla av blåmärken.

- Jag heter Vanyah, sa jag. Var inte rädda för mig, jag är inte farlig. Bara lite … speciell. Jag har krafter som ingen annan har, och jag kan göra precis vad jag vill. För att ni ska tro mig tänker jag demonstrera lite. Titta på den där blomkrukan nu.

De tittade förväntansfullt på blommorna och ryggade förskräckta tillbaka när de plötsligt lyfte. Krukan svävade i luften en stund, gjorde sedan några looper, snabbt så att inte blommorna trillade ur, och landade sedan oskadd på bordet igen.

De såg häpna och imponerade på mig.

Och sedan dess har mitt liv inte varit detsamma.

Snabbt fick jag ett hem hos paret Fredriksson. De blev mina föräldrar till slut, trots att mina biologiska inte hade dött eller något sådant. Det bara blev så – och det kändes helt naturligt, för oss alla tre. De vande sig snabbt vid mina förmågor och tänkte inte alls på det efter ett par månader. Jag använde dock bara krafterna när ingen utomstående såg på. Det var säkrast så.

Jag färgade håret brunt och bytte klädstil för att ingen ur mitt gamla liv skulle känna igen mig. Jag började i en ny skola och fick nya vänner för tredje gången i mitt liv, men den här gången var det den sista. Min allra bästa vän blev Olivia. Hon var som en kopia av mig – fast utan mystiska krafter. Hon var den första jag berättade allt för, och hon lovade dyrt och heligt att aldrig föra det vidare.

I två år gick vi i samma klass på gymnasieskolan; naturvetenskaplig. I slutet av trean prövades vår vänskap för första gången. Det var när vi kom hem till mig en dag efter skolan. Vi möttes av Emma i hallen; hon såg inte glad ut.

- De har hittat dig, Vanyah, sa hon med sorgsenhet i rösten. Eller, inte direkt hittat dig kanske, men … De har pratat med Amelia, gumman som hjälpte dig den där natten, och hon har gett dina … föräldrar … vår adress. De kommer hit i morgon på middag. De säger att de bara vill träffa dig, se så att du är okej. De lät faktiskt ganska harmlösa i telefon …

- I såna fall måste det ha varit mamma du pratade med, sa jag, pappa skulle aldrig ge intryck av att vara harmlös. Det kan han inte.

- Åh, men jag pratade med båda två, sa Emma. De lät så snälla … men jag vet att din far mycket väl kan vara en bra skådespelare. Jag vet hur såna som han beter sig – och tänker. Jag tänker inte låta dem ta dig. Inte Carl heller. Du har blivit vår dotter, Vanyah, och vi tänker slåss för dig.

Jag log uppskattande mot henne, men försäkrade henne om att de inte skulle behöva slåss. Jag skulle fixa alltihop genom att förvandla mig till den pojke jag så många gånger tagit form som. Jag hade till och med en liten pojkcykel stående på gården, och lägenheten var fylld med leksaker för den chans att de skulle hitta mig. Nu skulle jag äntligen få pröva planen – och få slut på oron en gång för alla.

Prövningen låg i att Olivia skulle vara med under middagen, som stöd och som vittne. Hon skulle spela min kusin och därför intyga att jag verkligen var en femårig pojke. Men än fanns det ett litet problem …

- Men du har ju inget namn! utbrast Emma plötsligt.

Det var bara minuter kvar tills de skulle komma. Jag tänkte febrilt. Kanske man skulle kunna säga att jag hette Viktor? Eller William? Nej, det skulle kunna peka på mitt eget namn. Så mindes jag plötsligt en lekkamrat jag haft när jag var liten, en av de första. En liten, blyg pojke med glasögon och tjockt, brunt hår. Han hade varit så snäll mot mig, och jag hade dragits till honom eftersom han var den förste av manligt kön som inte behandlat mig illa.

- Nils, sa jag med min nya pojkröst, jag heter Nils.

Och när mina "gamla" föräldrar kom bekräftades ögonblickligen att min förklädnad fungerade. De blev så överraskade över att Fredrikssons hade en femårig pojke och inte en artonårig flicka. Visst, det kanske kan tyckas lite konstigt att jag inte lät Nils växa, men de kunde ju omöjligen veta att han varit fem i två år.

Middagen gick bra. Nils och kusin Olivia förde roande konversationer som fick Emma och Carl att skratta, men mina föräldrar satt stela och koncentrerade sig på maten. De kunde inte dölja sin besvikelse över att det inte var deras Vanyah som satt där vid bordet. Pappa verkade arg också, vilket inte var särskilt förvånande. De gick redan innan Emma ställt fram desserten. Så fort de gått tillät vi oss själva att skratta.

Efter det lilla mötet blev Carl och Emma slutgiltigt mina föräldrar. Pappa hade jag alltid hatat, så honom var det inte svårt att ge upp. Men mamma kunde man ju tycka att jag fortfarande skulle älska, och det gjorde jag, men hon hade gjort mig så besviken. Inte bara därför att hon sagt att jag var trygg hos Johanssons när pappa i själva verket kunde ha hittat mig hur lätt som helst, till och med snabbare än han gjorde. Hon hade också gjort mig besviken genom att ta tillbaka pappa när han kom hem från Kina. Och hon behöll honom efter att jag försvunnit också. Hade hon haft mod nog att skilja sig från honom hade jag inte haft några som helst problem med att fortsätta med henne. Men bara tanken på att hon skulle ta mig tillbaka hem när han fortfarande var där gav mig kväljningar.

Så jag tvingade mig själv att glömma det förflutna och börja om på riktigt hos Fredrikssons. Jag mådde allt bättre allt eftersom tiden gick. Jag gick ut mer än jag gjort tidigare, för nu var jag inte längre rädd för att pappa helt plötsligt skulle storma gårdsplanen och ta mig tillbaka. Jag ville inte vara hans slagpåse längre. Jag kände mig helt trygg och kunde ta timslånga promenader utan att se mig om en enda gång.

En dag när jag var ute och gick dök det plötsligt upp en man framför mig. Jag hade inte sett honom komma; det var som om han bara dykt upp ur tomma intet. Men kanske det bara var min fantasi som spökade för mig. Jag hade ju faktiskt gått och dagdrömt …

- Hej, sa han som om han väntat på att just jag skulle komma gående. Vackert väder för en promenad, va?

Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag skulle fylla nitton om bara några dagar.

- Ja, svarade jag, visst är det? Det känns så skönt att bara gå här och njuta av allt. Det har jag aldrig gjort förut.

- Jag vet, sa han till min förvåning. Det är dig jag har väntat på, va?

Jag drog misstänksamt ihop ögonbrynen.

- Väntat på? Vad menar du?

Han bytte otåligt fot.

- Ja, det är väl du som har kraften? frågade han nu och överraskade mig ännu mer.

- K … kraften? stammade jag osäkert.

- Ja, sa han och log. Kraften att göra vad man vill, att bryta alla naturens lagar utan att bli straffad, att veta mer än andra om andra.

Han spände ögonen i mig.

- För det är väl du, Vanyah?

Jag rynkade pannan. Han verkade bekant på något sätt. Hans mörkt bruna hår som krullade sig kring det runda ansiktet, de lysande gröna ögonen. Nej, det kunde väl inte … Jo, det var det. Något förändrad efter alla år, men nog var det han alltid.

- Nils! utbrast jag och slängde mig om halsen på honom. Gud vad glad jag är att se dig! Du kan aldrig ana vad som hänt mig, allt som hänt sedan du flyttade, hur mycket jag fått stå ut med … och hur jag saknat dig.

- Det är lugnt, sa han, jag vet allt. Jag har haft kontakt med dig under alla de här åren. Även fast du inte själv vetat om det har du talat om för mig vad som hänt, och det var också så jag hittade dig. Jag har väntat på dig. I flera år har du ropat på mig, bett mig komma, och nu är jag här. Var inte orolig, jag ska inte lämna dig den här gången. Det är ett löfte.

Plötsligt märkte jag att vi inte längre stod på trottoaren; vi svävade ovanför den. Jag visste att det inte var jag och blev obeskrivligt förvånad när jag förstod att det måste vara Nils. Och då mindes jag också en sak från min barndom. Nils och jag som lekte i sandlådan. Plötsligt hade en spade lyft och börjat gräva av sig själv för att vårt sandslott skulle bli färdigt fortare.

Han hade vetat om sin kraft längre än jag, men han hade bara visat den en enda gång; för mig.

I det ögonblicket förstod jag hur allt hängde ihop. Det här var meningen. Jag skulle bli stark, jag skulle lära mig att härda ut, att vänta – och att överleva. Det hade jag gjort genom att ha Felix till far, genom att kämpa och till sist få ett liv i säkerhet och frid. Nils i sin tur skulle lära sig att avstånd inte är något hinder; han hjälpte mig trots att han befann sig tusentals mil bort. Och han skulle komma tillbaka.

Vi var menade att vara tillsammans, vi hörde ihop. Ödet hade fört oss samman, först när vi var små och nu när vi äntligen kunde få en chans till ett liv tillsammans. Kraften var det speciella band som hållit oss samman i alla dessa år – och som fortfarande gjorde det. Den var något som bara vi hade och som för alltid skulle vara vår gemensamma hemlighet.

Sedan Nils kom och jag förstod vårt gemensamma öde har världen tett sig annorlunda. Den har blivit vackrare, tilldragande.

Nu ser jag den genom hans ögon.

Och jag älskar den.