För alltid / Ensamhet
~elfling

I.

Kvällshimlen rostade.

Hon satt på trappan med knäna uppdragna mot bröstet, kjolen grå och veckad runt benen, och hon grät utan ett ljud.

"Jag är ledsen," sade mannen bakom henne, tyst, han var rädd för att uttala orden. Han kände av hennes sorg och hennes bitterhet, som också stack på hans egen tunga. Men det här valet var hans eget. Han gjorde det för henne. "Jag kommer inte—"

Med ett ryck så avbröt hon honom, hon ville täcka öronen med händerna och blockera alltljud; hjärtat var som en sten fylld med sprickor, det var svårt att andas. "Jag vet. Säg det inte, för jag vet."

Varje sekund förflöt som en timme. Mannen fingrade på sin sköld och kvinnan på trappan grät fortfarande, i tysthet, tårarna som is nedför hennes kinder. Han såg på håret som svallade nedför hennes rygg.

"… Förlåt mig ... Om en evighet om du måste – men snälla, förlåt mig."

Hon såg inte på honom, fastän han såg länge på henne, hennes rygg och tjocka hår, och önskade en sista gång att hålla om henne.

II.

Timmar passerade. Dagar blev till veckor och hon grät ibland, men inte ofta. Kanske i sina drömmar. Hon var inte säker. Ingenting var säkert längre. Allt hon visste var att han inte skulle komma tillbaka, att hon var ensam, att världen fortsatte rinna förbi i tiden och ingen skulle minnas henne. Ibland så undrade hon om någon skulle sakna henne. Om han skulle sakna henne.

Ibland så saknade hon honom.

Ibland så saknade han henne, i drömmarna som hon simmade i när hon sjönk i sömn och det var i drömmarna där han saknade henne som om skrek och slet sig loss. Hon ville inte sakna honom. och bara för att han saknade henne så skulle hon inte komma tillbaka till hans armar likt en ägodel.

Han hade lämnat henne en kväll när himlen rostade, hon hade suttit där på trappan och gråtit och han hade lämnat hennes hjärta som ett smärtsamt tomrum.

Hon var inte hans ägodel.

III.

Det var mörkt och kallt. Han var inte längre säker på hur man skulle hitta hem; han var inte längre säker på om han hade något hem. Hemma kanske hade varit en dröm, ett döende minne, ungefär som en vacker vissnande blomma. En sak visste han och det var att trots att han aldrig mera skulle se henne, och kanske inte bli förlåten, så älskade han henne så mycket att han inte längre klarade av att tänka hennes namn.

Hon var hemma. En vacker blomma som han hållit men släppt taget om när den började vissna, när han inte längre kunde mildra dess tårar.

Han började glömma.

IV.

Då och då såg hon upp mot himlen, för att se den dunkelt purpurröd eller isblå, fläckad med färgen från solen, och då undrade hon om den någonsin mer skulle rosta. Om solen skulle gå upp igen nästa morgon. Om samma måne hon såg var densamma som han, långt borta, såg. Ibland så undrade hon om idag skulle bli den sista dag han skulle andas och den sista sol han skulle se.

Hon blev lugnare när det regnade. Då, om natten, så hörde hon skyns tårar smattra mot taket och andades sakta och slutade tänka, slutade drömma om gamla liv och trötta kyssar.

Han skulle inte komma tillbaka och hon skulle, någon dag, sluta vänta.