Julia knuffade mig lätt på axeln och mumlade tyst:

Där är han igen.

Jag såg mot en gestalt i mörkret på busshållplatsen. Där stod han men man såg honom nästan inte, men jag såg honom klart och tydligt.

Första gången jag såg honom var på Klara Bengtssons 18 års fest. Han hade stått några meter bort, men med blicken fäst på mig.

Jag hade vänt mig mot den kladdiga spegeln som var full av fingeravtryck och betraktat mig snabbt. Jag stirrar in i mina mossgröna, mandelformade ögon. Min näsa och kinder var täckta av ljusbruna fräknar som har dykt upp under sommaren när solens strålar har smekt mitt ansikte. Det hade varit gulligt på någon annan, vem som helst, men inte på mig.

Mitt vanligtvis bruna hår var nu ljusare, även detta är solens förtjänst. Det räcker mig till nyckelbenen som buktar ut under den lätt solbrända huden. Lösa lockar rama in mitt ansikte som jag helst vill gömma för omvärlden och inte minst för mig själv.

Jag vänder mig bort från spegeln och såg på honom ännu en gång. Varför såg han så där hungrigt på mig? Jag är inte ful men jag är inte snygg heller, jag ligger någonstans i mitten kan man säga och någon som såg ut som honom skulle inte ge någon som mig en andra glans.

Hela kvällen förblev så där, jag försökte kolla bort men på något sätt vandrade min blick mot honom igen och igen. Det låter kanske dumt, kanske låter det som en typisk kärlekshistoria, men det var precis så. Hans mörka ögon lämnade mig aldrig, han var annorlunda, om jag inte visste bättre skulle jag tro att han inte var mänsklig. Han var för fin för den här världen, det var nästan som att han inte hörde till.
Jag tog bestämda steg mot killen med de mörka ögonen, jag stängde ute musiken som spelade högt i lägenheten. Det ända jag kände var hans ögon på mig. Jag visste inte vad som kom över mig, men jag ville höra hans röst, jag ville utforska honom på alla möjliga sätt. Men innan jag hann fram till de mörka ögonens ägare så stannade Adam Svensson mig, killen i trean, som jag visste gillade mig. Jag stannade irriterat och lyssnade på hans mummel, han frågade något om att dansa men det ända jag koncentrerade mig på var killen bakom honom med ögonen. Jag knuffade Adam åt sidan, men killen stod inte kvar. Han var borta, på några sekunder hade han försvunnit. Jag såg mig förtvivlat omkring, borta.

En vecka efter så stod jag och frös på skolgården, jag väntade på Julia. Jag gned mina händer mot varandra i ett försök att uppnå någon sorts av värme, det snöade svagt och jag kände det kalla genom mina tajta svarta jeans. Hon var försenad som vanligt.
Jag suckade och drog en hand genom mitt ljusbruna lockiga hår. Mobilen pep till och jag drog fram den och såg på meddelandet.
" Förlåt älskling, jag är lite försenad! Ses i kaffet i stället. – Julia. "
Ett till suck lämnade mina frusna läppar medan jag vandrade i snön mot kaffet. Jag halv sprang nästan den sista biten för jag var så frusen och det ända som var på min hjärna nu var varm choklad, det nästan dräglades i munnen av tanken. Jag öppnade glas dörren till kaffet och värme slogs mot mig. Jag andades tungt in lukten av ny gräddade kanelbullar medan dörren stängdes.
Jag såg mig omkring i rummet, det var fullt, som vanligt tänkte jag medan jag gick mot kassan. Det var en lång kö, minst fem personer stod framför mig. Jag sträckte ner handen i fickan och drog fram en hundralapp. Mina tankar om min varma choklad som jag snart skulle ha i handen avbröts när dörren öppnas och en mörkhårig kille träder in. Dum som jag är stirrar jag rätt in i hans svartbruna ögon. För en millisekund möts våra blickar innan jag snabbt sänkte ner blicken igen. Där var han, killen från festen. Han var helt klädd i svart, men inte på ett dåligt sätt. Han passade i de mörka jeansen och den svarta urringade tröjan. Han hade till och med en svart skin jacka på sig.
Jag visste att han hade ställt sig bakom mig i kön för han förde någon sorts av lukt med sig och gjorde så att jag rös till, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hans parfym, men det var någon sorts lukt som kunde göra vem som helst knäsvag.

Hej säger en djup röst som tillhör killen med de fina ögonen.

Vänta, va? Pratade han med mig? Jag stryker nervöst en mörkblond hårslinga bakom örat samtidigt som jag vänder mig om.

Hej säger jag nervöst och ser in i hans ögon, det såg verkligen ut som att de kom från en annan värld. De glittrade starkt när han studerade mig sakta. Han sträckte ut sin hand och sa:

Jag heter Alex.

Jag tog tag i hans kalla hand. Den var ruskigt kallt, det var nästan som att jag ville dra handen ifrån honom. Men det var ju kallt ute, så troligvist hade han inga vantar på sig.

Nathalie Östergård. Jag gav honom ett varmt leende.

Jag vet.

Jag ger honom ett undrade blick och så plingade dörren till igen, Julia. Jag vinkar mot henne och såg mot Alex igen.

Jag måste ändå gå nu, det var trevligt att prata med dig Nathalie. Hans ord är nästan som en viskning, han vände sig om och gick förbi Julia. Jag blinkar lätt till.

Men han köpte aldrig något? Mumlar jag nästa för mig själv. Julia stiger fram till mig och så börjar frågorna om den mystiska killen.

Plötsligt så såg jag honom vart jag än gick, nästan varje dag så mötte jag hans svarta ögon. Jag ryste till, det var nästan som att han förföljde mig. Men jag hade skakat av mig tanken, det var säkert bara ett missförstånd, kanske tänkte han samma sak. Kanske trodde han att jag förföljde honom. Men så hade Julia börjat märkte det också, varje gång hon såg honom så knuffade hon till mig. Han studerade mig alltid långt ifrån och gav mig alltid ett mystiskt leende, som om han visste något jag inte visste. Det var kusligt på kvällarna när jag gick hem, det kändes alltid som att han var där någonstans och bevakade mig. Så jag bad alltid någon följa mig hem när det var mörkt, jag vet inte hur detta kunde hända mig. En vanlig tjej, inte något speciellt med mig. Men ändå hade den här kusliga killen just valt ut mig bland mängden på Klaras fest. Mina kompisar sa att jag inbillade mig men Julia tvekade inte en sekund på mig, så när vi nu satt på busshållplatsen och väntade på Julias buss i mörkret så tvekade hon inte. Hon knuffade lätt på min axel.

Där är han igen.

Jag såg mot en gestalt i mörkret på busshållplatsen. Där stod han men man såg honom nästan inte, men jag såg honom klart och tydligt. Julia såg mot mig medan bussen stannade på hållplatsen.

Vill du att jag följer dig hem? Hon var orolig, jag hörde det på hela hennes röst.

Nej det lugnt, svarade jag. Det lät nästan som att jag försökte övertyga mig själv att mina ord var sanna.

Julia nickade svagt och klev på bussen, men Alex stod kvar. Julia gav mig en orolig blick medan hon pekade på mobilen för att visa att jag skulle ringa henne om det var något. Jag nickade som svar och började gå bort från busshållplatsen. Jag passerade Alex som stod med blicken fäst på hans mobil, men när jag precis gått förbi honom så hörde jag hans mörka röst.

Nathalie.

Jag grepp ett hårt tag om min väska och tvekade sakta innan jag vände mig om.

Ja?

Varför undviker du mig, Nathalie? Han spände ögonen på mig och gick närmare.

Varför förföljer du mig? Jag fräste åt honom, men ångrade genast mitt ordval när jag såg hans blick hårdna.

Du vet inte vad du pratar om. Han drog en hand genom sitt kolsvarta hår och suckade.

Jag såg mig omkring, inte en ända människa var ute. Det var bara han och jag, ingen annan i december mörkret. Han gav mig ett fånigt utryck och sa:

Är du rädd?

Nej. Jag var dåligt på att ljuga, det hade jag alltid varit så jag förstod varför ett ironiskt skratt lämnade hans läppar.

Du är rädd, min ängel du behöver inte vara rädd. Sa han kallt medan han tog ett steg fram och drog ett enkelt finger på min hals. Jag andades häftigt och tog ett steg tillbaka.

Lämna mig ifred! Jag skrek åt honom och gjorde min flykt mot husen lite längre ifrån oss.

Jag vände mig snabbt om för att se om han följde efter mig, men han var inte kvar. Men så plötsligt kände jag att jag sprang in i något hårt. Jag föll bak och landade i slasket på gatan, jag öppnade mina ögon och såg på honom. Han hade det där mystiska leendet på läpparna medan han närmade sig. Han hukade sig och drog mig hårt mot honom. Med rädsla i ögonen såg jag på honom, han anades in något. Min lukt? Han stönar i njutning och ser ner på mig, han öppnar munnen och visar sina tänder och nu slår det mig. Jag hinner skrika till innan han sätter sina vassa tänder mot min nacke och börjar suga. I början känner jag smärtan men efter ett tag så domnar jag bort, det blir suddigt, jag blir yr och han suger tills han känner att jag inte klarar mer. Han släpper taget om mig och jag faller tillbaks på marken, innan jag sluter mina ögon så ser jag honom torka bort blod från sina läppar och le mot mig. Jag sluter ögonen och känner två kalla läppar tryckas mot mina.

Du är min, min vackra Nathalie. Nu och föralltid. Jag hör honom viska orden till mig innan jag känner att han lyfter upp mig och börjar gå i mörkret.

Det är nu jag försvinner, det är nu Nathalie Östergård försvinner ner i mörkret och det är nu jag aldrig hittar min väg tillbaka till ljuset.

Skriven av: Sara , klass HT1.