Kulorna sprutade och handgranaterna sprängdes på var sida om honom när han sprang över krigsfältet. Det var som om tiden stod stilla när han kände kulan som borrade sig in i hans axel. Han föll till marken och såg sitt liv spelas upp framför sina ögon.

Hans namn var Friedrich von Friesen och han var bara 18 år. Han var en av de många unga soldater som tvingats ut i strid mot Storbritannien och dess allierade. Han kom från en tysk adelsfamilj och bodde med sina föräldrar på en herrgård utanför Leipzigs.

Han kunde fortfarande se skräcken i sin mors ögon den där dagen som han blev inkallad. Hur hon hade kollapsat i hans fars armar när de tog med honom ifrån herrgården som tillhört hans familj i århundraden.

Han hade fått en snabb utbildning av armén vilket egentligen bara bestod av att de fick lära sig att skjuta med gevär. Dagen innan hade de fått reda på att de skulle deltaga i sin första strid.

Plötsligt så kunde han höra hur ljuden av skott och granater avtog och till slut slutade helt. När han kände hur han lyfte så visste han vad som hände. Han höll på att föras till himmelen av Guds änglar. Han somnade in med ett leende på läpparna.

Han vaknade långsamt och tittade upp. Framför honom stod en av de vackraste änglar han någonsin sett klädd i vitt.

"Mr Friedrich von Friesen?", frågade ängeln.

Hans ögon vande sig vid ljuset och han kunde se att det var en doktor som stod vid hans sängkant och tittade upp från några papper.

Vänta lite! Säng? Han borde ligga död på ett slagfält någonstans.

"Ursäkta! Hör du mig Mr von Friesen?"

"Hur vet du mitt namn?" frågade Friedrich doktorn och tackade Gud att hans mor tvingat honom att lära sig engelska när han var liten.

"Det stod på din identitetsbricka", svarade doktorn.

Självklart! Silvermedaljongen som alla soldater fick med namn, blodgrupp och födelsedatum.

"Var är jag?" frågade Friedrich och kände torkan i halsen. Han hade inte fått i sig något vatten på jättelänge.

"Utanför Brighton på St. Elizabeths sjukhus. Jag heter dr Henry Bright och jag är din läkare här på St. Elizabeth. Vi hittade dig på fältet efter vi hade tvingat tillbaka de tyska trupperna."

Doktor Henry tittade ner i sina papper.

"Du hade två brutna revben, en spricka i foten och en kula i axeln."

Friedrich kom ihåg smärtan i axeln och lyfte armen för att känna på såret, men han stoppades. Henry hade tagit tag i hans arm innan han hunnit göra det.

"Såret håller på att läka och ser bra ut så här långt, men du ska helst inte röra det", sa Henry med ett leende.

De log mot varandra och Fredrich kände hur allt annat försvann och blev oviktigt medan han tittade in i Henrys ögon.

"Doktor Bright! Vi behöver dig i sektion 8B", ropade en sjuksköterska

"Jag är på väg!" Ropade Henry tillbaka och med det var det magiska ögonblicket över.

Fredrich tittade på när Henry försvann nedåt hallen. Det kanske inte var så hemskt ändå.

Dagarna flöt på och Fredrich föll in i sina nya rutiner. Varje morgon gick dr Henry en runda för att checka in hos sina patienter. Han stannade alltid en extra stund hos Fredrich och pratade om allt möjligt. De diskuterade vädret, sin syn på kriget och de pratade om sina vänner och sin familj.

Fredrich fick reda på att Henry var 24 år och nyutexaminerad doktor. Hans föräldrar hade dött av en av de tyska bomberna som fällts över London. Henry hade räddats eftersom han var i skolan då det inträffade. Fredrich berättade om sin barndom och sina föräldrar.

Efter morgonrundan flöt dagen på och Henry befann sig på de ställen han behövdes. Lunchen kom och efter det dagens andra höjdpunkt då Henry gjorde sin sista runda för dagen. Han kom alltid förbi Fredrich sist och talade med honom.

Ingenting hände egentligen förrän kriget var över. Den 9 maj 1945 vann de allierade när nazisterna kapitulerade. Fredrich skulle precis bli utskriven från St. Elizabeths och hade skickat brev hem till sina föräldrar.

De skickade snabbt ett svar och pengar, överlyckliga över att få höra att deras son var vid liv. Henry besökte honom på kvällen för att fira de glada nyheterna. De drack champagne och Henry drog med Fredrich ut för att titta på fyrverkerierna. De satte sig ner på gräsmattan bakom Fredrichs hus och myste. Henry somnade med huvudet lutat mot Fredrichs axel och Fredrich drog honom närmare till sig.

"Jag är här för att ändra mitt namn", sa Fredrich

Kvinnan bakom disken tittade upp från sin tidning och svarade:

"Fyll i denna blankett med både ditt namn och det namn du vill byta till så kommer det lagligt att vara ditt namn inom 2 dagar då det registreras."

"Jag skulle även vilja ansöka om engelskt medborgarskap", sa Fredrich

Kvinnan tittade upp på honom som om han hade mördat hennes bror.

"Här är de", sa hon och gav honom en betydligt tjockare bunt papper.

Fredrich tog blanketterna från henne och satte sig i en stol som stod i det trånga, lilla väntrummet och började fylla i dem.

"Namn: Fredrich von Friesen"

"Födelsedatum: 1927/Juni/23"

"Födelsestad: Hamburg"

"Nytt namn: Frederick von Friesen"

Så fortsatte det. Med sitt nya namn skulle det bli lättare för honom att skaffa sig ett jobb utan skuggan av det faktum att han var tysk. När han var klar, lämnade han in blanketterna till kvinnan.

"Det borde vara klart om en vecka eller så", sa hon och återgick till sin tidning.

Nydöpta Frederick gick igenom Brighton på vägen hem. Detta var hans nya hem. Det behövde han inget papper som bevisade. I Tyskland hade han nästan bara dåliga minnen. Visst hade hans barndom varit bra, men under hela sitt liv hade han varit omringad av krig och fattigdom.

Första världskriget hade visserligen varit över när han föddes, men förtvivlan efter kriget fanns kvar. Alla familjer hade minst en familjemedlem som dödats under kriget och någon som skadats allvarligt. Frederick hade upplevt depressionen efter kriget då tyskarna hade kämpat för att betala skulden till Frankrike.

Han hade upplevt när nazisterna vann valet och till slut tog över all makten. Sedan kom det nya kriget som ingen velat ha men tvingats till.

För Frederick så var Tyskland hans förflutna och England hans nu och framtid.

Allting var perfekt.

Frederick hade lagat Henrys favoriträtt och dukat fram fint på det lilla matbordet i lägenheten. Han hade precis tagit ut champagnen ur frysen, när det ringde på dörren. Där stod Henry i kostym. Leende med en bukett rosor.

"Hej!"

"Hej", sa Frederick

Där stod de ett ögonblick innan Frederick kom på sig själv.

"Välkommen in! Kan jag ta din rock?"

"Ja tack", svarade Henry och steg in i hallen.

Rocken var våt märkte Frederick när han tog emot den. Det måste ha regnat ute. Han hängde upp rocken på en galge och gick in till matsalen med Henry.

"Mmm... Det luktar gott!", sa Henry och bröt den spända tystnaden.

Frederick log och serverade maten. Konversationen flöt på bra efter det och Henry gav fler komplimanger för maten än nödvändigt.

Efter de hade ätit klart, satte de sig och pratade och Frederick bestämde sig för att det var rätt tid att berätta. Han bad Henry att öppna champagnen och tog själv fram brevet han hade fått tidigare samma dag. Han gick över till Henrys sida av bordet och gav honom brevet.

Henry öppnade det och innan han hunnit läsa något, utbrast Frederick:

"Jag är officiellt en brittisk medborgare!"

"Det är underbart!", sa Henry och ställde sig upp och kysste Frederick.

Tiden stod stilla när deras läppar möttes och när de till slut separerade så var det med ett leende på läpparna.

Deras liv fortsatte liknande i några veckor. Frederick började arbeta som kock på restaurangen Lyrano och allt var bra till dess Frederick fick ett brev från sina föräldrar. De var på väg till Brighton för att träffa honom.

Snabbt behövde de städa upp lägenheten för att den skulle vara presentabel. De gjorde även i ordning gästrummet till Fredericks föräldrar.

Föräldrarna anlände en regnig lördagsmorgon via båt och Frederick var där vid kajen för att hämta upp dem. Fredericks föräldrar omfamnade honom och glädjetårarna forsade nerför deras kinder. De pratade om hur det var i Tyskland och hur Frederick hade det i England. De uttryckte sin glädje för att han hade fått ett jobb och passade in så bra i det engelska samhället.

De åt lunch ute på ett litet café i närheten av Fredericks lägenhet och sedan tog de sina saker och gick hem till Frederick.

Fredericks föräldrar gjorde sig hemmastadda i gästrummet medan Frederick förberedde middagen. Klockan sju ringde det på dörren. Frederick gick och öppnade. Där stod Henry leendes.

"Kom in! Vi ska precis äta middag", sa Frederick och skyndade tillbaka in i köket för att titta till maten.

Henry stängde dörren efter sig och fortsatte in i matsalen. Han gick in i matsalen och började duka medan Frederick ställde ut maten på bordet. Fredericks föräldrar kom ut och blev förvånade när de såg Henry.

"God kväll. Mitt namn är dr Henry Bright och jag kommer att göra er sällskap under middagen."

När de kommit ur sin chock svarade de honom.

"Trevligt att träffas. Mitt namn är Egon von Friesen och detta är min fru Gisela."

Egon och Gisela satt sig ner vid bordet och de började äta.

"Vilken slags läkare är du?" frågade Gisela

"Jag har arbetat med att ta hand om krigsdrabbade människor men jag är egentligen kirurg", svarade Henry

"Dina föräldrar måste vara väldigt stolta över dig."

"Ja, det var de."

"Var?"

"De omkom i en av flygattackerna mot London. Jag överlevde eftersom jag var här i Brighton och studerade då."

"Jag är så ledsen över din förlust", sa Gisela och Egon stämde in.

Middagen fortsatte under dämpad stämning efter detta. Efter det att maten var uppäten så gick Egon och Gisela in och satte sig i finrummet medan Henry hjälpte Frederick att duka undan.

De kokade tevatten och satte fram te, honung och socker på en bricka och serverade det till Egon och Gisela i finrummet. Frederick och Henry satte sig ner och när alla hade fått te sa Frederick:

"Jag har något att berätta för er och jag vill inte att ni avbryter."

De gick med på detta och väntade på vad han hade att säga.

"Henry är inte bara min läkare och vän utan också min pojkvän."

Stämningen blev väldigt spänd och det var så tyst att man skulle kunna höra en nål som snuddade vid golvet. Egon och Gisela drack upp sitt te och gick in till gästrummet. När de lämnat rummet så kramade Henry om Frederick, medan Frederick grät mot hans axel.

"Jag vill bara att de älskar mig", grät Frederick

"Jag vet, jag vet", sa Henry och tryckte Frederick närmare sig.

Gisela och Egon for tillbaka till Tyskland efter några dagars besök. De var fortfarande lite distanserade mot Frederick.

Efter ett tag vande de sig vid tanken och relationen med deras son fortsatte på samma sätt som tidigare. Henry och Frederick flyttade in tillsammans i en större lägenhet. Henry fortsatte att hjälpa sjuka och skadade människor och blev chef över sin avdelning på St Elizabeths. Frederick köpte en egen restaurang och spenderade mindre tid i köket och mer i sitt kontor, men han lagade fortfarande middagar åt Henry och senare åt deras dotter.

"Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar", sa Henry och log mot sina barnbarn som samlats runt honom.

"Igen grandpapa!" Ropade Anne och Tyler i kör.

"Nej, nu räcker det. Men ni får gärna kolla i fotoalbumet om ni är försiktiga med det."

Anne och Tyler lovade att vara jätteförsiktiga och satte sig bredvid varandra i den stora fåtöljen och Henry placerade fotoalbumet i deras knän. Albumet var så stort i jämförelse med dem att den fick ligga med ena pärmsidan i Annes knä och den andra i Tylers knä. Frederick gick fram och lade händerna runt Henrys midja. Där stod de och tittade på sina barnbarn – deras dröm som blivit sann.

Slut