Benen trummade mot asfalten, håret fladdrade bakom henne och den isande vinden fick tårarna att kännas som isbitar mot kinderna. Hon sprang så fort benen bar, halkade på lite löst grus och föll. Utan att tänka på sina blodiga händer och ömmande knän så reste hon sig och sprang vidare. Hon ville bara bort ifrån allting, inte behöva höra de andras fruktlösa försök till tröst när hon så tydligt kunde se rädslan i deras ögon. De var henne de var rädda för nu.

Det var inte länge sedan som hon hade varit en av dem. Som hon, med så mycket medlidande hon kunde mana fram, hade slängt ur sig några patetiska tröstande ord samtidigt som hon i rädsla backat därifrån och sett en efter en av sina barndomsvänner vända ryggen mot henne och gå mot sin död. I sitt undermedvetna hade hon såklart vetat om att det kunde vara hon som en dag blev tvingad att lämna. Men det gjorde fortfarande lika ont att se deras blickar när de utan minsta protest lät henne springa därifrån.

Med vilda hjärtslag bultande i öronen sprang hon uppför backen till den gamla allén och sjönk ner bakom en omkullvält traktor för att hämta andan. Argt torkade hon tårarna med baksidan av handen. Hon var arg på sig själv för att hon låtit det hända, hon var arg på sig själv för att hon lät rädslan ta över. Springa iväg och gråta som en liten unge hade aldrig hjälpt någon tidigare, och det skulle inte hjälpa henne nu heller. Det var för sent, hon var smittad.

Något drog hennes blick upp mot skolan. Den solgula, övergivna byggnaden stod som ett slott i andra änden av allén. Det hade varit en vacker syn en gång i tiden, men nu var allén kantad av utbrända bilar och de en gång så välskötta gräsmattorna hade vuxit sig höga och vilda. En plötslig vilja att gå dit gav henne lite extra energi för att resa sig upp.

Med osäkra steg började hon vandra åt det hållet. En liten röst i hennes huvud sa att det var en dum idé, ingen gick in på området, det var ju där allting hade börjat. Sjukdomen, smittan och kaoset som följde därpå. Hur lång tid hade det gått sedan dess? Ett år? Två? Eller fem? Likt alla andra hade hon snabbt tappat räkningen på dagarna efter att elektriciteten, och även internet, hade lagt av. Den tiden kändes så avlägsen, allting hade förändrats så mycket sedan dess.

Den stora klockan på skolbyggnaden hade stannat på kvart i fyra och några fönster var krossade, men annars var det sig ganska likt. Dörren gick upp med ett svagt gnissel och hon tog ett steg in i mörkret. Trappan till övervåningen var full med papper, kläder och trasiga böcker, som om någon tappat ut innehållet i sin väska och haft för bråttom för att plocka upp det igen. Hon tog trappan ner och hamnade i ett tomt klassrum. Stolarna stod lite huller om buller och en dator stod på katedern, men det som drog blickarna till sig var det intorkade blodet längst bak i klassrummet. Bara en mörk fläck kvar på golvet under allt damm, som en påminnelse om hur allt började.

Hon hade varit där, i det klassrummet, suttit i raden längst fram och försökt att inte somna, stirrat på ordet "Novell" som stod skrivet med stora bokstäver på tavlan. Nu när hon vände sig om så insåg hon att ordet fortfarande stod kvar, svagt, blekt under ett tjockt lager med damm. Läraren hade inte kommit längre i sin lektion innan någon, hon mindes inte längre vem, plötsligt hade börjat hosta. Efter det hade helvetet brutit loss och det hemska rosslande ljudet av en människa som desperat försökte få luft blev etsat fast i hennes huvud för alltid.

Hon suckade när minnena kom strömmande tillbaka, allt hade varit så bra, det värsta problemen i hennes liv på den tiden var läxor och prov. Och nu stod hon där i den övergivna skolbyggnaden långt senare och visste att hon inte hade långt kvar att leva, efter all den tid som hon kämpat för att överleva, byggt upp ett nytt, bräckligt liv och nu var hon på väg mot slutet. När man väl var smittad fanns det inget att göra. Det var som att först få beskedet att man skulle dö, att det inte fanns något man kunde göra, för att sedan leva i total skräck den lilla tiden man hade kvar. Bara invänta det oundvikliga.

På skakiga ben gick hon ut ifrån klassrummet och bort i den mörka korridoren tills det var så mörkt att hon inte kunde se någonting längre. Där satte hon sig ner, lutade huvudet mot den kalla stenväggen och blundade. Väntade.


Johanna vaknade med ett ryck till ljudet av stolsben som skrapade mot golvet.

"Kom nu sömntuta, lektionen är slut!" det var hennes bästa kompis, Tilde, som ivrigt drog i armen på hennes jacka.

Johanna blinkade förvirrat några gånger och reste sig upp för att samla ihop sina böcker. Hon måste ha somnat, det skulle inte vara första gången. Med släpande steg följde hon efter de andra eleverna ut ur salen och vidare mot nästa lektion. Alla pratade högljutt och verkade på ovanligt bra humör, men glädjen ville inte smitta av sig på henne, istället kändes det som att hon hade ett mörkt tomrum i magen. Det måste ha varit en tragisk dröm, tänkte Johanna avfärdande och sjönk ner på en stol i första raden. Sista lektionen, sedan var hon fri att gå. Med en djup suck vilade hon huvudet mot väskan och slöt ögonen, men sedan slog hon upp dem igen, det var dumt att somna innan lektionen ens hade börjat.

"Ska du på Lovisas fest på lördag? Jag har hört att den nya killen kommer, han Jesper du vet," sa Tilde ivrigt.

"Jag vet inte," mumlade Johanna frånvarande. Hon brydde sig inte ett dugg om någon fest, och var alldeles för trött för att komma på en bra ursäkt.

Deras lärare, en hemsk liten gubbe med släpig röst, kom in i klassrummet, och de högljudda samtalen reducerades till viskningar.

Tilde fortsatte att prata med låg röst, men Johanna hörde inte ett ord hon sa, hennes uppmärksamhet var riktad mot något helt annat. På tavlan hade läraren skrivit rubriken för dagens lektion, bara ett enda ord, "Novell". Hon fick en känsla av déjá vú, som att hon redan sett det där ordet skrivet på tavlan, i samma färg, samma storlek och exakt samma stil. Hon försökte skaka det av sig, men kunde inte sluta stirra.

Det var som att tiden saktade in, alla röster och prat blev till sorl i bakgrunden. Johanna kunde inte förstå den plötsliga önskan att vara långt därifrån.

Längst bak i klassrummet var det någon som hostade.