Krönika

Kapten Uppenbar, det är jag. Utav tusentals olika anledningar varför våra favoriter från ordens värld inte skapar en hållbar relation ska jag välja den allra mest självklara.

De är fiktiva. Duh.

Inte för att jag vill sabotera någons säkert fantastiska förhållande med Jace-jag-vet-inte-längre-vad-hans-efternamn-är-men-gudar-har-du-läst-hans-beskrivning-Herondale. Detta är den hårda, grymma värld vi lever i, och jag konstaterar bara fakta. De finns inte på riktigt. Och jag är säker på att om jag upprepar detta tillräckligt många gånger så kommer även jag tillslut bli övertygad om att det är sant. Det har inte hänt än, men vet du vad? Jag har några år på mig.

Låter jag en aning bitter? Kanske en svag antydan åt det hållet, så mycket kan jag erkänna. Men jag kan med lätthet säga att jag inte är den enda. Att aldrig få sitt brev till Hogwarts var en enorm besvikelse för mig, och är det än. Jag väntade tålmodigt i flera år efter min elfte födelsedag, men tvingades tillslut inse sanningen: Postverket de jäklarna hade slarvat bort mitt brev. Visste du att ungefär 75000 brev försvinner i posten varje år? Och det bara i Sverige! Hogwarts skickar ut ungefär 300-900 brev, så chansen att ett av dessa försvunnit på resan till min ytterdörr är stor.

Men än var inte hoppet ute för mig! Utav alla de – så kallade – fiktiva världar som författare berättat om är Hogwarts endast en droppe i havet. Det finns så mycket mer! Med förväntningar upp över öronen väntade jag spänt på dagen med stort D. Dagen som skulle markera att en ny era tagit sin början. Att förändringens tid var kommen, och att jag äntligen skulle få ta del av den. Men tiden gick, och många, långa grå år kantade av vardagens glamour seglade förbi utan att något hände.

Vid 16 års ålder fick jag inte välja en falang, och än har jag inte kommit i närheten av en slåtter (det har faktiskt varit något av en lättnad). Jag har inte funnit några tecken på att moderna grekiska, nordiska eller egyptiska gudar springer omkring i den dödliga världen, och har inte heller sett skymten av vare sig lasersvärd, utomjordiska invasioner eller en svart 67' Impala med en älg i passagerarsätet, och en ekorre bakom ratten. Jag har inte fått leda en endaste revolution, vilket med lätthet har varit på min bucket-list sen jag upptäckte dystopiska noveller. (Katniss, Tris och Day, någon?) Med detta i åtanke är det bara att se den obehagliga, och extremt obekväma sanningen i vitögat: Jag har varit fast i en garderob de senaste åtta åren. Det är syskonen Pevensie om igen. Kanhända stöter jag snart på en lyktstolpe och snubblar kort efter det ut i den "riktiga" världen och upptäcker att endast ett par få timmar passerat förbi. Eller så räknas faktiskt detta liv jag lever i denna stund helt enkelt som mitt stora äventyr. Om det är fallet måste jag säga, det är inte så hemskt. Det är faktiskt helt okej. Bra till och med, med en släng av fantastiskt då och då.

Det är bara att komma till insikt om att jag aldrig kommer få uppleva mina böckers magiska intriger och eskapader. Att fly ifrån drakar eller revolutionera världen med mina häpnadsväckande, övernaturliga förmågor kommer inte att ske. Livet är ett äventyr – mitt äventyr, tydligen. Men letar man ändå efter ännu mer spänning kan man ju alltid krypa ner bland filtar och kuddar, ackompanjerad av te och något gott att tugga på när man än en gång störtar huvudstupa ner i den fiktiva världen. Men en hemlighet mellan dig och mig… Hoppet är aldrig ute, Gandalf kan mycket väl dyka upp på din tröskel vid 55 års ålder. Det är bara att stoiskt uthärda väntan, och passa på att njuta av resan när du ändå håller på. Naturligtvis ska du också komma ihåg att svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting, är 42.

Toodles, Tardis.